Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. G. S. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244 VÅNSKAPSIDEALET.
just ingendera bära. Det hände just icke, att någondera gjorde
mindre än kamraten. Der var något litet af Molins bälte-
spännare, ehuru i bästa vänskap. »Jag släpper icke tag», skulle
den ene kunnat säga; »icke jag heller», skulle den andre kunnat
Svara.
Och hvad särskildt min sinnesstämning beträffar, så befann
jag mig alldeles öfverväldigad af det intryck jag erfor. Ty
här var icke blott en treflig läskamrat, hvars umgänge intres-
serade mig, men här var en hel personlighet, för hvars in-
flytelse jag öppnade mitt hjerta; här kunde blifva en vän, åt
hvilken jag kunde gifva min tillgifvenhet i hela det gränslösa
mått, hvarmed ynglingasinnet omfattar sina idealer. Jag kan
icke begripa, huru det skulle vara möjligt, att ungdomsvän-
skapens känsla skulle kunna finnas i ett menskligt bröst mera
gedigen och stark och, efter hvad jag sedan har fått erfara,
mera oförgänglig, än denna känsla då var och ännu är hos
mig. Jag har för litet menniskokännedom för att kunna rätt
säkert yttra mig härom; det kan vara möjligt, att jag säger
för mycket, men jag kan icke annorlunda tänka och tro.
Då jag nu under en fortfarande hänförelse af en odödlig
vänskap tecknar mig till minnes min ungdoms erfarenhet, kunde
jag blifva partisk för denna personlighet, som jag älskade och
ännu älskar så högt, men här finnes en sak, som måste något
betyda. Jag menar just detta, att denna vänskapens hänförelse
har blifvit lika hänförande i trots af femtio års skilsmessa.
Det brukar eljest hända, att ungdomens idealer förskingras
med tiden. Det vore icke onaturligt, om under de många åren
tidens tand skulle frätit på intryckets styrka, men det är
icke så. Ännu i dag är Gustaf Leijonhufvud för mig den
samme, som han var i vår ungdom. Han var i den unga tiden
för min föreställning det älskvärdaste föremål; ställer jag nu
hans bild fram för en granskande betraktelse, förblifver han
ännu, efter alla de intryck jag har erfarit af lifvet, ett i min
erfarenhet oöfverträffadt exempel af en ädel ungdom.
Det var icke blott hans »snällhet» i studier, den för hans
ålder ovanliga själsodlingen,-som gjorde honom intressant, men
det var det menlösa hjertelaget, som gjorde honom älskans-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
