Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. G. S. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vÄNSKAPSIDEALET. 249
lystnaden, som rätteligen kallas fåfänga och betecknar karak-
terens uselhet. Från detta felet frikänner jag Gustaf Leijon-
hufvud. Jag såg aldrig hos honom något spår deraf, och det
skulle stått i strid med den allmänna karaktersriktning, jag
hos honom såg. Men en annan ärelystnad är den, som har
sin rot i begäret efter verksamhet i stort mått, med afsigt
att verksamheten skall bära ymnig frukt. Äran, som sökes,
består i medvetandet att hafva uträttat något värderikt och
godt, hvarmed förenar sig en rättmätig önskan, att detta må
varda erkändt i verlden. Denna ärelystnad bör icke vara främ-
mande för någon, som inom sig känner en dugande förmåga.
Häri finnes icke något karaktersfel, så länge man icke begär
någon annan lön än den, man verkligen har arbetat sig till.
Ett fel blifver denna, den. högre ärelystnaden, först då, när
man värderar den yttre belöningens glans mera än arbetets
inre värde, pligten, som uppfyldes, gagnet och nyttan, som
gjordes. Den som så är sinnad, han kommer in på det om-
rådet, der ärelystnaden blifver fåfänga. Men om sträfvandet
att göra det nyttiga och deribland äfven sådant, som verlden
kallar ärorikt, gäller bibelspråket: »Låter edert ljus lysa för
menniskorna, att de må se edra goda gerningar och prisa eder
fader, som är i himmelen» l.
Den menniska, som icke känner någon större lycka än
att smeka sin egenkärlek med menniskors pris och beröm,
den menniskan är en narr, och man kan gerna tillägga, att
en sådan karakter är icke blott narraktig, men äfven osedlig.
Och likväl säger jag, att ännu sämre, ej bättre, är den, som
gör lättjans lära till sin sedelära och vällustens nöjen till sitt
lefnadsmål, förty man är så loj, att man icke har något sinne
för annat än ögonblickets behagliga njutning, så lat, att man
intet orkar arbeta, om det ock vore blott för den yttre, glän-
sande äran, hvilken man gerna hölle till godo, om man kunde
få henne utan att göra sig besvär. Hvad beträffar Gustaf
Leijonhufvud. så må Gud veta, att intet karaktersfel var för
honom sa främmande som lojhet och lättja. Detta hade han,
så ung han var, verkligen medhunnit att ådagalägga på det
fullständigaste sätt; hvad han icke medhann var att visa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
