Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. G. S. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄNSKAPSIDEALET. 251
mig. Så, som jag var fastbunden vid honom, såsom skuggan
vid verkligheten, var han visst icke bunden vid mig. Det kan
väl så varit, att jag med några års längre erfarenhet af lifvet
kunde hafva ett och annat att säga, som hos honom uppväckte
tankar, hvilka han eljest icke skulle hafva tänkt, men det hela
af min person gjorde, efter allt hvad jag har anledning tro,
icke ett så starkt intryck på honom som han på mig. Nog
höll han till godo med mitt sällskap och var mycket vänligt
sinnad mot mig - jag såg ett bestämdt exempel derpå en
gång -, men jag tror icke, att min person var oumbärlig för
honom så, som han var för mig. Jag finner detta förhållande
mycket naturligt, och jag är i alla fall honom skyldig en omätlig
tacksamhet för det, som jag erfor af hans umgänge, och det
exempel, han gaf mig.
För öfrigt var det så mellan oss, att vi voro alls icke
några romaneska månskensyDglingar. Vi förehade aldrig något
sentimentalt prat om evig vänskap och dylikt. Nog sökte vi
ömsesidigt hvarandras sällskap, men vi bjödo hvarandra bättre
själaspis än känslosamma fraser.
»Eget beröm luktar illa» - säger ordspråket -, men den
lukten kände jag aldrig af Gustaf Leijonhufvuds person. På
samma gång var han också fri från det osmakliga koketteri,
som med ord och åthäfvor insveper sig i den falska blyg-
samhetens fårapels och talar ovett om sig sjelf, hvilket för
den, som nödgas åhöra pratet, kännes just på samma sätt
som den nyss nämda elaka lukten. Det enda rätta är, att
man lemnar derhän sina dygder och förtjenster, att andra
personer må öfver dem fälla dom, att de finnas eller icke
finnas, ty man är jäfvig att vara domare öfver sig sjelf inför
andra menniskor, och det är oanständigt, att man besvärar
andra med idkeligt tal om sin egen person, ehvad helst man
må säga. Helt annat är den verkliga sjelfpröfning, som aldrig
bör försummas i enrum, då man är på två man hand med
sitt samvete och hvarvid en förtrogen vän kan få vara tredje
man. Jag hörde Gustaf Leijonhufvud med verkligt bekymmer
omtala en svaghet, från hvilken han fruktade att aldrig kunna
frigöra sig. Han trodde sig nemligen vara i hög grad oprak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
