Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. G. S. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vÄNSKAPSlDEALET. 255
nästan dystert uttryck i hans blick, när han räckte mig han-
den till afsked. Efter den stunden sågo vi hvarandra aldrig
mer.
Följande morgon reste han från Upsala. Jag erfor natur-
ligtvis en känsla af tomhet och saknad, men jag tröstade mig
lätt, skilsmessan skulle ju icke blifva lång~ Med februari
månad skulle vårterminen börja; »då», så tänkte jag, »kom-
mer han tillbaka, då få vi åter dagligen träffas. Emellertid
skall jag läsa flitigt, så att jag icke behöfver skämmas för läro-
mästaren i konsten att arbeta.» Och jag gladde mig på hans
vägnar, ty jag unnade honom så gerna julhelgens glädje i
hemmet. Jag mindes, huru glad jag sjelf hade brukat vara
åt julfröjden. Jag kände en liflig håg att sjelf resa hem till
Leksand, men min arbetsplan var annorlunda uppgjord. Och
detta gick bra för sig; jag tillbragte en treflig julafton hos
min morbror och moster, Schedvin, som bodde i Upsala. För
öfrigt lefde jag med mina böcker och tänkte på Gustaf Leijon-
hufvud.
En gång fattade jag pennan och skref ett breftill honom;
jag tyckte mig ej behöfva lida en fullkomlig skilsmessa; jag
tyckte, att jag kunde tillåta mig ett litet skriftligt samqväm
för ro skull. Men jag har sedermera ångrat mig mycket, att
jag skref detta bref, ty innehållet var icke sådant det bort
vara, då förhållandet nu blef sådant det blef. Men hvem
kunde ana detta? Brefvet var sådant, som kunde passa mellan
två glada ynglingar, som skämtade med hvarandra om alle-
handa smått för dagen. Jag berättade ett par tokroliga
uppträden, som hade förefallit i Upsala bland några stu-
denter, som voro Leijonhufvuds bekanta. Men sådant pas-
sade icke att vara mitt sista ord, såsom det nu blef. Och
detta innehåll passade icke heller till den sinnesförfattning,
hvari jag har anledning tro att han befann sig under dessa
de sista veckorna af sitt lif, redan innan han insjuknade. Jag
hörde nemligen, sedan han var död, hans vän Feilitzen upp-
repa några ord ur ett bref, som vittnade om en liflig känsla
af lifvets tomhet och en viss längtan till evigheten. Jag vet
icke, antingen här var en för honom sjelf omedveten förkänsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
