Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. G. S. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGDOMSVÄNNENS MINNE. 269
intryck. Jag påminner mig också från dessa två månaders
tid, huru jag under våra samtal nästan häpnade för den öfver-
ensstämmelse i tycken, meningar, böjelser, som egde rum oss
emellan. Att hafva träffat en gång en sådan anförvandt i
själ och hjerta, detta är dock en tillfredsställelse, det är en
glädje.
Den 10 april. Det är mera värdigt att med kraftfull
verksamhet bevara ett ädelt minne än med en overksam sorg.
Den 12-13 april. Om man beklagar sig för andra men-
niskor, blir man tröttsam och tråkig, och sjelf får man ingen
hjelp. Menniskorna hafva giltiga skäl att blifva ledsna vid
den, som pjunkar och jemrar sig ständigt och vänder sura
miner åt verlden. Men när man sköter sina åligganden or-
dentligt och icke sjunker ned i vekligt känslopjunk och icke
ser med ondsint lynne och förnämt förakt på hela verlden,
då må det vara en och hvar förunnadt att ensam för sig
sjelf utgjuta hjertats fullhet. Och dessutom är det så: att han,
hvars älskvärda personlighet var allmänt värderad, kunde
gripa mitt hjerta, detta kan hvarje menniska begripa, men
att han kunde gripa mig så, ända till den grad, som han det
har gjort, detta kan jag icke begära att någon menniska skall
förstå. Jag förstår det knappast sjelf.
Den 18 april. Omgifven af det friskaste ungdomslif, den
lifligaste glädje, just i sådana ögonblick känner jag förgängel-
sens känsla, men med den följer evighetens. Så var det i går
under den glada sången.
Den 27 april. Der fans i det gamla Grekland en filosof,
som grät åt allting, men en annan fans, som skrattade åt allt.
Han, som skrattade, var klokare än han, som grät, i fall han
skrattade på rätta sättet, så att löjet log, medan tåren under-
trycktes. Den, som så ler åt verlden, står på en högre stånd-
punkt än den sentimentale poeten, som lipar och gnäller och
suckar. Men visst är det så, att detta löjet uppväxer ur tå-
rarnes mark. Först begråter man det dödliga, som förgicks,
men sedan må man lära sig, att det, som förgicks, ej är för-
gånget, det, som dödligt syntes vara, var odödligt, och verlden
är liten, sedd i evighetens spegel. Man skall lära sig, att allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
