Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. G. S. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGDOMSVÄNNENS MINNE. 271
jemvigten i min själ, ehuru rubbad, dock ej var förstörd. Så
mycken magt hade förnuftet öfvor känslan och inbillnings-
kraften, att jag förmådde följa min gamla, mycket goda regel:
»detta är detta», allt hafver sin tid. Det ena skall man göra,
det andra intet låta.
Sådant som mitt tillstånd var 1844, har det sedermera
aldrig varit. Sju och trettio år gingo sin gång, och nog min-
des jag min ungdoms största glädje och dråpslaget, som föll,
men det kändes såsom ett minne, ej såsom ett lefvande lif.
Men nu är det åter annorlunda, på sätt jag skall beskrifva.
Men innan jag det gör, har jag ännu en fråga att göra
till mig sjelf, men som jag ej kan besvara. Hurudan skulle
jag blifvit, Om Gustaf Leijonhufvud lefvat? hurudant skulle
förhållandet blifvit mellan oss vid äldre år? hurudant hans
inflytande på mig? När jag gör dessa frågor, måste jag be-
falla känslan tiga och inbillningarna hålla sig på afstånd och
låta förnuftet tala ensamt. Hvad säger då förnuftet? Jo, det
har mycket att tala om ungdomsvänskapens obeständighet.
Det är mycket ovisst, huru vida förhållandet mellan oss någon-
sin skulle kunnat utveckla sig på det sätt jag tänkte. Nog
skulle så blifvit, så länge det akademiska kamratskapet skulle
fortfarit, men om det äfven sedermera skulle lyckats att be-
vara förbindelsen oförsvagad, så länge ungdomens solsken be-
lyste våra lefnadsbanor, skulle svåra prof kunnat komma under
mannaålderns mulna dagar. Jag ihågkommer, hvad jag sjelf
har sagt i min skrift »Om Nationsföreningar och Studentlif» \
att det icke är ungdomen, som tager besittning af framtiden,
men det är framtiden, som tager besittning af ungdomen.
Detta kunde nog fått sin tillämpning på Leijonhufvud och mig.
Våra yttre lefnadsbanor kunde lätteligen blifvit så olika, att
vi kanske blott sällan skulle kommit att personligen samman-
träffa. Men det tror jag dock, att en viss förbindelse af in-
nerlig art skulle kommit att fortfara, och det är till och med
en möjlighet, att innerligheten kunnat förblifva fullständig, ty
förbindelsen mellan oss hade dock sin rot i en mycket djup
källa. Antager jag denna möjlighet, så skulle den fortfarande
1 Tryckt 1871 och sedermera i ny upplaga tillsamman med »Minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
