Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Studentlif, september 1836 - februari 1839
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men han valde till lefnadsyrke att blifva artilleriofficer.
Hurudan han var i krigstjensten, vet jag ej, men när han låg på
Vaxholms fästning, kommenderad till tjenstgöring, skref han
till mig och begärde få låna böcker af filosofiskt innehåll,
t. ex. Grubbes kollegium, ty det roade honom att läsa filosofi
på lediga stunder. Han var också i andra afseenden »ett
hufvud för sig sjelf».
På nationssalen var ett mer än vanligt glädjerikt lif under
vårterminen 1837. Jag ville kalla denna tid den
Silfverstolpeska tiden. Gudmund Leonard Silfverstolpe gjorde epok i
kamratumgänget och idealiserade ungdomsglädjen. Han var
på hufvudets vägnar mycket väl begåfvad, han egde en
obestridlig poetisk talang, han var glad och qvick, lycklig
författare af roliga verser och tillställare af allehanda
skämtsamma upptåg. Men dessa voro icke lättsinnets utbrott, der
var en god anda i glädjen. Ty Silfverstolpe var en ung
person med sedlig hållning, en i allo aktningsvärd yngling eller
ung man. Ett satiriskt anlag gaf sig uttryck i ritningar af
qvicka karrikatyrer, men på ett godmodigt sätt. I den glada
kretsen förde han spiran, och alla hyllade honom. Jag gjorde
så äfven, ehuru jag ej var så tjusad af hans personlighet, som
de flesta voro. Jag högaktade hans aktningsvärda karakter,
och jag var road af roligheterna. Men någon egentlig
tjusningskraft erfor jag icke, och qvickheten föreföll mig väl ofta
lyckad, men någon gång något skrufvad. Godt förhållande
rådde dock alltid mellan oss, och jag såg med verkligt nöje,
att Silfverstolpe erhöll en hedrande utmärkelse, som var af
beskaffenhet att röra mitt eget hjerta ganska nära. Gustaf
Leijonhufvud hade på sin dödsbädd uttalat en önskan, att
hans Helmfeldtska stipendium för terminen skulle skänkas åt
någon värdig landsman. Stipendiet tilldelades åt Silfverstolpe.
Med vårterminen 1837 slutade Silfverstolpe sin Upsalatid.
Han blef med tiden civil tjensteman och förvärfvade äfven ett
aktadt namn såsom vitterhetsidkare. Hans död - i kolera
1853 - betraktades såsom en känbar förlust för svenska
vitterheten. Hans samlade dikter äro utgifna; bland dem
förefaller mig ett stycke särdeles lyckadt, med titel: »Olika
sätt att uttrycka sig».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
