Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Stockholmslif (februari 1839 - april 1841)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Expeditionssekreteraren Lorich hade af naturen ett
häftigt, uppbrusande lynne, på hvilket han ej lade band, och
derigenom hade han ådragit sig ovänskap på flere håll. Han
hade varit embetsman i handels- och finansexpeditionen af
konungens kansli, men lefde nu i beständig tjenstledighet och
var troligtvis icke saknad af sina embetsbröder, lika som han
icke heller saknade dem. Obehagliga förhållanden i
embetsmannalifvet voro troligtvis upphof till den starka fördom, han
hyste emot civila embetsmän och mot hela den dåvarande
regeringen. Han talade gerna i politik och var en häftig
oppositionsman. Sitt förtroligaste umgänge hade han med de
gamla publicisterna Argus (Johansson) och Scheutz. Dessa män
brukade han ofta besöka, men jag såg dem aldrig på
återbesök hos honom. Han var i allmänhet ej road af
sällskapslifvet. Theorell, sedermera justitieombudsman, var stundom
gäst i huset, men sympatien mellan honom och Lorich var ej
stor. Jag tror, att det var med Theorell lika som med andre,
som umgingos i huset, att de underhöllo detta umgänge, emedan
fru Lorich var den älskvärdaste värdinna. Bland personer,
som jag der lärde känna, var kaptenen, sedermera statsrådet
och amiralen, Ehnemarck samt en ung man, som vid äldre år
blef en stor affärsman, Cervin.
I allmänhet hade expeditionssekreteraren Lorich det ryktet
om sig, att han var en svår man att umgås med. I fall så
förhöll sig, får jag göra ett undantag för min räkning. Jag
såg, att lynnet var till ytterlighet ömtåligt, men derföre gjorde
jag en dygd af försigtigheten. Vi lefde i bästa endrägt, och
umgänget fortfor i mer än tjugu år, sedan jag hade lemnat
hans hus. Så länge han lefde, föll aldrig ett ovänligt ord oss
emellan. Lorich var också en ganska kunnig man, promoverad
magister i Lund. Karakteren var på ett ganska egendomligt
sätt blandad af goda egenskaper och mensklig svaghet, men,
i det hela räknadt, kanske bättre, än mången, som ej kände
honom, trodde.
Det samma behöfver jag icke säga om hans hustru, ty
hennes värde var allmänt erkändt, såsom det ock verkligen
var mycket stort. Den mest utmärkande egenskapen hos fru
Lorich var den sinnesriktning som i egentlig mening kallas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
