Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Lifvet i Upsala såsom docent 1841 - 1849
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egna skrifter än sätta mig att mästra, hvad andra skrifvit, och
jag är icke road af det litterära grälet. Jag saknade ofta tid
att grundligt läsa mig in i böckerna; derföre var jag försigtig
i mina yttranden, ända derhän, att recensionerna ej kommo
att innehålla mycket. En och annan sådan skrifvelse var
dock något bättre, t. ex. recensionerna öfver Afzelii Sagohäfder,
öfver Forsells statistik samt öfver de båda verken om
Amerika af Harriet Martineau och af Tocqueville.
Slutligen år 1849 skref jag i Frey en uppsats Om de
Slaviska folken. Denna skrift var väl icke grundad på djupa
studier, men den är ej illa skrifven. Den var författad med
afseende på det lifliga intresse, hvarmed allmänheten
omfattade den vid denna tid pågående revolutionen i Ungern.
Skriften blef aldrig fullbordad.
En gång – det var på hösten 1844 – erhöll jag uppdrag
att hålla ett högtidstal vid den akademiska festen med
anledning af konung Oscar I:s uppstigande på tronen och
kröning. Detta uppdrag intresserade mig mycket. Min mening
var, att talet skulle innehålla ej blott smickersöta fraser, men
tänkvärda tankar. Jag menar ännu, att det så verkligen gör.
Då jag vid äldre år genomläser detta tal, finner jag der just
ingenting, som jag ångrar, utom blott det stora felet, att talet
är alldeles för långt. Jag fruktar, att åhörarne tröttnade. Det
är ett stort fel att hålla alltför långa tal. Vore än talet det
yppersta, som finnas kunde, och mycket bättre än mitt, så
måste dock uppmärksamheten hos åhörarne slappas, när talandet
räcker mycket länge. Jag har många gånger pröfvat,
att tiden går fort för den, som talar, men långsamt för dem,
som höra. Detta böra professorerna besinna, när de hålla sina
föreläsningar och äfvenså presterna i kyrkan. Det är så – för
att nu åter tala med ordspråk –, att »vackra visor äro aldrig
långa». Men jag var nu en ung och ovan talare, jag förstod
ej att begränsa mig, och jag hade mycket, som låg mig på
hjertat att få utsäga. Ett sätt kan vara att ur det muntliga
föredraget utesluta vissa stycken, hvilka komma på sin plats,
i fall talet tryckes. Men detta förstod jag ej nu. Talet trycktes
och är i senare tid omtryckt bland mina »Smärre skrifter».
– Jag lemnade ett exemplar i Hans Järtas hand. Han läste det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
