Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Lifvet i Upsala såsom docent 1841 - 1849
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men dock ej så mycket, att dagens arbetstimmar skulle
blifvit förspilda. Ett muntert aftonsällskap då och då och
många arbetsqvällar der emellan, sådan var dagordningen.
Sällskapsnöjen på förmiddagarne förekommo nästan aldrig och
middagskalaser sällan. Jag erfor, att om man hushållar klokt
med dygnets stunder och indelar timmarne ordentligt och icke
ligger såsom ett sofvande fäkreatur i sin säng långt in på
dagen, så blifver tiden tillräcklig både till ett verksamt
arbetarelif och till oförargliga vederqvickelser. – Särdeles
penningedyrt var detta lifvet icke heller. Jag var ofta bjuden
gäst, och äfven när jag deltog i kostnaderna, voro tillställningarna
icke särdeles dyra; de gingo visst för mycket bättre
pris än dylika nöjen nu för tiden. Sjelf gjorde jag aldrig
någon egentlig bjudning; jag hade ej råd dertill, men jag tog
min andel i tillställningar, der hvar och en betalade för sig.
Källarräkningar hade jag aldrig.
Mitt stora umgängeslif med studenterna betraktade jag
ej såsom en hvirfvel af flygtiga nöjen, men såsom en ganska
väsentlig sak. Jag hörde ofta klagomål deröfver, att der var
för liten förbindelse mellan äldre och yngre vid universitetet.
Jag instämde i denna klagan, och jag ville för min egen räkning
icke bära någon del af skulden. Jag ansåg mina studentnöjen
såsom en icke ovigtig del af min verksamhet såsom
universitetslärare.
Men mina egentliga kamrater, de öfriga docenterna, huru
lefde jag med dem? Jo, i bästa fred och samdrägt, aldrig förtrogen
vän, men också aldrig ovän med någon. Jag kunde
godt umgås med dem allesamman, när vi sammanträffade, och
några funnos, hvilka jag värderade högt, men i mitt hjertas
gömställen fick ingen blicka in.
Detta hindrade icke, att jag var ganska talför och språksam,
men jag teg med åtskilligt. Derföre att jag kunde både
tala och tiga, allt efter omständigheterna, blef det möjligt för
mig att hålla fred med alla menniskor, ty när jag märkte,
att, om jag uttalade allt hvad jag tänkte, skulle deraf blifvit
ofred, då teg jag och tänkte: hvar och en lefver af sin tro.
Denna praktiken är väl icke alltid brukbar för samvetsgranna
menniskor, ty sådana kunna saker och tillfällen vara, att pligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
