Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Lifvet i Upsala såsom docent 1841 - 1849
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RESA i DALARNE 1842. 395
innan han med sin unga hustru skulle resa bort. *Jag lemnade
således Rättvik redan följande dagen, men med hopp att snart
återkomma och då ej behöfva vara så brådskande. Vägen
gick nu öfver Mora, der jag nu blott hasteligen reste fram
för att på aftonen hinna fram till Orsa.
Vistelsen i Orsa intresserade mig mycket. Detta var
första gången jag fick besöka någon min barndomsvän såsom
bosatt man, rangerad karl och familjefader. Nejderna vid Orsa
äro icke egentligen ryktbara för någon vacker natur, men der
finnas dock ganska vackra belägenheter. Landsvägen från Mora
till Orsa är strandväg vid Orsasjön och påminner om strand-
vägen vid Siljan mellan Leksand och Rättvik, men Orsasjön
är ej så stor sjö som Siljan, och Orsa har icke Rättviks idyl-
liska natur. Det var icke fritt, att jag erfor en viss hemsk
känsla, när jag befann mig i Dalarne ofvan Siljan mellan
skogarne, de stora vattnen och bergen, ehuru obetydliga i
höjd dessa bergen äro. Denna känsla hade jag erfarit redan
år 1835 i Mora och Elfdalen; hon återkom i hög grad, då
jag nu färdades på sena aftonen från Mora till Orsa. Solen
gick ned, det blef skymning, skuggorna föllo öfver bergen och
sjön, framför mig stod kyrkan i Orsa, mörk i skymningen, med
afbrutet torn lik en ruin. Det söndriga kyrktornet kallades
fult, jag tyckte det var märkvärdigt, ty det gjorde ett starkt,
alldeles egendomligt intryck, det spridde ett dystert drag öfver
hela nejden. Jag hade tyckt i Leksand och Rättvik, att na-
turens hjerta klappade, men här uppe ofvan Siljan föreföll det
mig, såsom hjertat i naturen hade upphört att slå och strängt
armod manade till ansträngning för möjligheten att lefva.
Allmogen i öfre Dalarne var också fattig på den tiden. Men
af allmogen såg jag ej mycket; jag blott besökte mina vänner
och reste ej till fots. Byarne voro tomma, folket var i fä-
bodarne. Dalfolket i de öfre socknarna íefver ett nomadlif
under högsommaren ute på betesmarkerna, ända till flere mils
afstånd från de egentligen bebyggda orterna.
I detta nomadlif flck jag deltaga vid min återkomst till
Rättvik. Presterskapet derstädes, Stenmans och prosten Boe-
thius med familj, företogo en fäbod resa. Vi åkte en mil eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
