Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Lifvet i Upsala såsom docent 1841 - 1849
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408 DAGBOKSANTECKNINGAR 1843 –44.
vara en kammarlärd enstöring. Jag vill lefva ute i verlden.
Derföre måste jag ut ibland. Det är icke endast för nöjets
skull, jag gör mina resor till Stockholm och Dalarne. Det är
grundsats deri, ty jag är öfvertygad, att detta lif ute i verl-
den ingår väsendtligt i min bildning.»
Så tänkte jag den tiden, klokt i ett och annat, men i
andra delar dåraktigt. Ty jag tänkte sådana tankar, som jag
ej dugde att utföra. Min dåliga afhandling om det nordiska
statssystemet var just nu under arbete och blef bara strunt.
Men jag förstod ej, att så var. Jag var väl icke alldeles tro-
lös mot sjelfkntikens pligt, men mina insigter voro klena, för-
ståndet var korttänkt. Jag tänkte på en afhandling om Carl
XI:s reduktion. Ja, den skriften blef verkligen skrifven, fastän
icke förr än flere år senare, men blef ej mycket värd. Och
jag hade dock arbetat ganska mycket på den samma. Jag
tänkte på en ny prisskrift i Svenska akademien. Den blef
aldrig skrifven, icke en gång påbörjad; blott några mycket
obetydliga förberedelser voro på väg. Den skulle handlat om
Gustaf den förstes personlighet och* resultaterna af hans rege-
ring. Jag tänkte också redan nu på det stora verket i Sveriges
statsrätt. Jag är nu efteråt mycket nöjd, att åtskilligt, som
jag i min ungdom tillämnade i författareväg, blef ogjordt; det
skulle visst blifvit bara skräp. Jag förstår sakerna mycket
bättre nu och skulle, om lifstiden räckte, nog kunna behandla
ämnena.
För öfrigt ser jag af dagboksanteckningarna, att jag nu
(T844) var försonad med mitt öde att gå och trampa vid
Upsala akademi; jag hade så goda dagar derstädes, att jag
ej kunde annat än vara glad och tacksam. Och af anteck-
ningarna ser jag också, att arbetshågen var dugtig. Sju års
tid hade icke utplånat intrycket af Gustaf Leijonhufvuds
exempel, hvarom jag också just nu (1844) blef, såsom jag har
beskrifvit, på det kraftigaste sätt påmind. .
Bläddrar jag vidare i den gamla dagboken, så finnes ett
och annat ställe, som jag har lust att påminna mig. Den 11
januari skref jag följande: »Jag är ingen tviflare i religionen,
men i verldsliga ting lägger jag vigt på att ej vara lättrogen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
