Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Lifvet i Upsala såsom docent 1841 - 1849
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442 STUDENTERNAS VÅRKONVKHT 1846.
efterkomma hans vilja -, detta uppdukades nu i tidningen
med en viss färgläggning. Tidningsartikeln kunde kallas näs-
vis; erkebiskopen blef ledsen, han blef ond. Och Meijerberg
och jag efterskickades.
Det sammanträde, som nu egde rum, hade sin lilla märk-
värdighet, som, ehuru ytterst obetydlig saken var, kan utgöra
ett litet bidrag till erkebiskop Wingårds karakteristik. Jag
fick på morgonen ett besök af en vaktmästare, som framförde
en bjudning till erkebiskopen på the och supé. Jag gick dit
och fann der före mig Meijerberg, men ingen annan. Erke-
biskopen mottog oss klädd i nattrock, sittande vid sitt skrif-
bord, med en till hälften utdrucken thekopp framför sig. Han
öppnade genast samtalet, hvilket fick gå sin gång, hvarefter
vi fingo gå vår väg; vi voro formligen bjudna på thé och supé,
men vi fingo ingendera delen. Erkebiskopen behöfde visst icke
locka oss till sig med en föregifven supébjudning, vi voro så
villiga som skyldiga att inställa oss på hans kallelse, med
eller utan thé och supé. Men att bjuda främmande personer
till the och supé och, när gästerna komma, icke gifva dem
det, som man bjudit dem på, detta brukar man väl icke anse
hörande till goda seder. Men erkebiskop Win gård lärer tyckt,
att det kunde gå an. Och hvad nu mig beträffade, kunde
det gerna få passera. Jag tyckte det föreföll mig nästan
löjligt.
Samtalet, till hvilket vi voro kallade, gick derpå ut, att
vi ändtligen skulle hjelpa erkebiskopen mot den elake tid-
ningsskrifvaren. Vi skulle införa i tidningen en förklaring för
att uttyda ärkebiskopens ord till det bästa. Detta gjorde vi,
ty fastän sakförhållandet var riktigt återgifvet i tidningen,
var likval färgläggningen derstädes sådan, att en viss rättelse
kunde göras. Men min aktning för erkebiskop Wingårds ka-
rakter ökades icke, snarare minskades något litet, ty jag tyckte,
att svenska kyrkans främste man bar sig något simpelt åt,
då han tog så illa vid sig af en liten näsvishet i ett tidnings-
blad, skrifvet af en pojke för att läsas af pojkar. Det kunde
väl tyckas, att en erkebiskop borde hålla sig för god för att
akta på sådant gläfs. Den lilla saken bevisar, att Wingård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
