Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Mitt lif såsom akademisk adjunkt 1850 - 1856
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474 BESTYRET MED STUDENTEXAMEN.
alla, som anmälde sig till examen, betalade lika stor afgift,
ehuru icke alla hade lika många examensämnen, då nemligen
många funnos, som ej togo examen i klassiska språk, så upp-
kom ett öfverskott, hvilket fördelades lika mellan alla examina-
torerna. Derjemte hade vi också ett särskildt anslag af aka-
demiens medel för besväret med skrifningen. På detta sätt
blefvo studentexamenspenningarne ett ganska betydligt tillägg
till adjunktslönen.
En sak plågade mig mycket. Det hände icke sällan, att
privatister förekommo, som voro mycket klena i alla andra
ämnen, men hade läst upp sig i historien, så att jag nödgades
gifva dem högsta betyget, berömlig. Detta var ett sätt för
dem att tränga sig fram i examen för godt pris, ty det var
mindre svårt att exercera in i hufvudet den historiska minnes-
kunskapen än att studera sig till allmän mognad i alla ämnen.
Och då nu betyget »berömlig» gälde för tre godkända, medan
sex var minsta antalet som fordrades, var halfva examen afgjord
med mitt »berömlig». Det kändes förödmjukande, att jag med
mitt ämne skulle vara en nödhjelp för usla kräk att kräla sig
fram. Men dessa »specialister» hade verkligen så fullständigt
inläst sin lexa, att de besvarade mina frågor fullkomligt lika
bra som de med »berömligt» afgångsbetyg försedda ungher-
rarne från de offentliga läroverken. Jag skulle ej utan att
öfva verklig mannamån kunnat göra på annat sätt, än jag
gjorde.
När jag talar om privatister, kommer jag i håg en person,
som på den tiden var en ryktbar man i Upsala och en vigtig
person för studentexamen. Jag menar Johan Jakob Svarten-
gren. Denne mannen hade på sin landtgård Ärna nära Up-
sala anlagt en inqvartering af privatister, som skulle göras
till studenter. Inrättningen på Ärna kallades man och man
emellan »räddningsanstalten» och gjorde skäl för namnet. Ty
der mottogos de allra värsta vildbasare, lathundar, slarfpojkar,
mer och mindre misslyckade ungdomar af alla slag. Fans
någonstädes i Sveriges land en familj, som hade en vanartig
pojke till son, så var »räddningsanstalten» på Ärna en till-
flykt. Ty Svartengren hade en obeskriflig förmåga att göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
