Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Mitt lif såsom professor i Lund 1856 - 1862
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKSANTECKNINGAR FRÅN 1861. 539
ifrån till Upsala, der vistelsen dock nu blef mycket kort, ty
det var hög tid för mig att återvända till Lund. Terminen
var redan börjad, men resan till Dalarne i uppdrag af konungen
hade berättigat mig till tjenstle di gliet.
Jag ser af gamla anteckningar från denna tid, att i början af
1861 var mitt lynne mycket tungt. Jag var ledsen vid sällskaps-
lifvet och kände en liflig längtan efter en förändrad verknings-
krets, hvartill under vårterminens fortgång ej litet bidrog, att
mina föreläsningar just under denna terminen - i synnerhet
under senare hälften af denna vårtermin - voro så af studen-
terna öfvergifna, att blott sällan någon föreläsning kunde hållas,
ty det vanliga var, att jag befann mig alldeles ensam i rummet.
Jag skref i min dagbok åtskilligt härom, som ej lönar mödan
att skrifva om igen. Men jag skref också om andra ämnen
ett och annat litet stycke, som jag ej vill alldeles kasta ut ur
mitt minne.
Den 9 februari: »Det går långsamt. Jag ar nu några
och fyratio år gammal, och jag är ännu icke färdig, men rörel-
sen i min andliga varelse är oupphörligt i gång. Och jag är
nöjd deråt. Ty det bevisar, att jag icke är någon stillastående
natur. Det bör så vara. Menniskan blifver i sjelfva verket
aldrig färdig. Det andliga lifvet skall icke vara ett trampande
på samma ståndpunkt jemt och ständigt. Det skall vara en
ständigt fortskridande utveckling. - En sexton års flicka
talade om »lifvets enda glädje». Hon vet icke mycket hvad
lifvet är, hon! En sexton års pojke är icke en menniska; han
ar blott på förslag att blifva menniska.»
Den 22 april: »Jag har läst i en skrift, att professorer
hafva en aktningsvärd samhällsställning, och såsom bevis an-
fördes, att professorer blifva statsråd. Ja, ty värr! till skada
för vetenskapen och universitetet och till måttlig nytta för
Sveriges rike. Nog skulle väl Grubbe och Genberg, Reuterdahl,
Anjou och Malmsten gjort mera nytta i verlden, om de fått
stanna qvar i sin kateder. Vi professorer kunna nog göra
gagn på vårt vis, i fall vi få vara i fred för sådant, som icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
