Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI. Min lefnad såsom professor i Upsala 1862 - 1881
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STUDENTVIGILANSEN. 549
hjelpsamhet på ovärdiga föremål. Men dervid kommer jag
åter med ett litet inkast: Hvem är värdig, och hvem är ovär-
dig? Detta är icke alltid lätt att veta. skulle man aldrig
räcka en hjelpsam hand åt någon annan än den man säkert
känner och vet vara pålitlig, så skulle mången gå ohulpen
och kanske förgås, ehuru han väl varit värd att få ett bistånd.
Och mången gång händer det äfven, Gudi klagadt! att men-
niskor börja bra och sluta illa, d. v. s. att samma person,
som man hade all möjlig anledning att anse pålitlig och väl-
förtjent, sedermera blifver helt annorlunda. En särskild sak
är också, att jag har följt den regeln, att icke blott den, som
står, bör understödjas, att han ej må falla, men äfven den,
som fallen är eller befinner sig på fallrepet, bör ej lemnas
på undergångens brant. Efter denna regel har jag mer än
en gång handlat. En gång fick jag ett bref af en student,
för mig alldeles obekant, som bekände sin nöd, men också
erkände sina fel och bedyrade sig vara betänkt på upprättelse.
Jag gjorde mig underrättad om honom af pålitliga personer,
som kände honom, och de ansågo honom icke ohjelplig. Jag
beslöt att våga en summa, men det blef förgäfves. Han åter-
föll i sitt lättsinne, och penningarne voro borta. Men summan
var icke särdeles stor. Mera har jag förlorat på ett par
andra personer, hvilka jag väl icke kunde anse rätt pålitliga,
men med hvilka jag dock tyckte mig vilja göra försök, men
försöken misslyckades. Ännu ett stort exempel står för mitt
minne. Der fans en person, med hvilken jag hade mycket
umgåtts och som för mig hyste mycket förtroende, så att han
för mig bekände sina felsteg, hvilka voro mycket stora. Han
stod omsider midt i förderfvet, meíl utsigten framför sig till
fullkomlig undergång. Jag ansåg mig ej böra låta honom gå
förlorad, ty han var en person med sådana själsegenskaper,
att af honom kunde mycket blifva, och han hade vidsträckta
studier; han hade förmåga att blifva en mycket duglig, en
verkligen utmärkt man. Jag grep mig an och offrade mycket.
Men det var törgäfves. Han ruskade upp sig för en tid, men
föll åter för frestelsen, och han blef mycket dyr. Slutligen
har jag dock haft den hugnaden att återse denna person,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
