Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fam. 1. Sphingidae.
Hit höra släktena Smerinthus, Acherontia, Sphinx, Deilephila och Macroglossa.
Smerinthus. Detta släkte kännes igen på framvingarnas tandade eller med större
inskärningar försedda utkant. Spiraltungan är förkrympt. Fjärilarna äro endast om natten i
rörelse. Larverna kännas igen på det 3-kantiga, upptill spetsiga hufvudet. 3 svenska arter.
S. populi, Poppelnattsvärmaren, 60-90 (taf. 19, fig. 1). Vingarna ofvan grå, med mörka,
otydliga tvärband. Bakvingarnas inkant med täta rödbruna hår. Allmän i största delen af
landet. Juni-juli. Larven är grön med gulaktiga snedstreck och analhorn. Den lefver på
asp och pilarter.
S. ocellatus, Videnattsvärmaren, 74-87 (taf. 19, fig. 2), kännes igen på de rosenröda
bakvingarnas blå och med svart omgifna ögonfläck. Ej sällsynt i de sydligare landskapen.
Maj-aug. Larven liknar den föregåendes, men har hvita snedstreck och blått analhorn. Han
lefver på pilarter.
S. tiliae, Lindnattsvärmaren, 60-75 (taf. 20, fig. 1). Framvingar ofvan med färg
växlande mellan gulbrunt och grönt, med mörkare tvärband öfver midten, afsmalnande midtpå
eller helt och hållet afbrutet. Ej sällsynt i juni i de sydligare landskapen. Larven är grön
med röda och gula snedstreck. Han lefver på lind, björk, al och alm.
Acherontia. Släktet skiljer sig från andra svärmare genom sin tjocka och plumpa
bakkropp samt genom sin korta, men ej förkrympta sugtunga.
A. atropos, Dödskallefjärilen, 105-140 (taf. 21), en af de största af alla fjärilar, är den
enda arten. Den underliga teckningen på ryggen, de gula, svartbandade bakvingarne och den
på samma sätt färgade bakkroppen äro tillräckliga kännemärken. Beryktad har denna fjäril
blifvit, utom för sin dödskalleteckning, äfven för sin bland fjärilar ovanliga, fast ej alldeles
enastående, förmåga att frambringa ljud. Det är ett pipande läte, som han låter höra, dels
i flykten och dels stillasittande, isynnerhet om han oroas genom beröring. Förklaringarna på
hur ljudet frambringas äro ännu ej fullt tillfredsställande. Enligt en åsikt skulle sugtungan
gnidas mot palpernas insida, medan åter enligt en annan åsikt ur sugmagen genom springan
vid snabelns bas utdrifven luft skulle framkalla lätet. Fjärilen lefver af utsipprande trädsaft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
