Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
Och bergen till slut.
I djupen hon hamrar
Den ädla metall,
Och dvergarnes kamrar
Ge äterskall.
Hvad hjelpa väl böner;
Åt jordens söner
Står allt till reds . . .
Den nidske må ställas till freds.
En gång får vår vrede svalkas
Under hvarje år;
Ve den djerfve, som oss nalkas,’
Då är turen vår!
Då är skogen fyld af snaror,
Dvergars fina garn,
Hexeri och trolldomsfaror . . .
Yakten er, I skarn!
Nu är kommen dagen–––––-
Den sig fånga låter,
Efter midnattslagen
Får ej vända åter:
Skogarnes andar han tjena skall,
Tills han i grafven sjunker kall.
Kör.
Ye, den som fallit
I våra snaror,
Han blir för evigt
Hos trollen qvar.
PEINSEÏT.
Nu lössen deras band, och fören dem fram till mig.
{Man lossar dem ur snarorna. Så snart, baro-
nessan liänner sig fri, ropar hon: »iV« ändtligen!»,
hvarpå1 hon ögonblickligen rusar mot baronen för att
ldösa honom. Prinsen sträcker ut sin spira; baro-
nessan lyftes hastigt med stenen, hvarpå hon står, och
blir sittande på en klippta, högt uppe till venster.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
