Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
ser honom mindre dyster än andra siare och skalder
skådat den gamle vandrarn. Visserligen var hans
pannas valv mörkt som brottet, mörkt som skuggan
av det syndafall, söm alltid tyngt världen,
och i blicken låg ännu den pina,
som i människornas liv den lagt,
denna makt som älskar att förtvina
vad den själv till sol och lycka bragt,
födelsens och dödens hårda makt.
men han ler likväl, ty det har beståtts honom en
lindring i kvalen. Han har sörjt ut, och han kritiserar.
»Världsförloppet utvecklar sig galet», påstår han. Han
kan inte ta för gott det lidande han ser och känner,
han måste missuppfatta det, det är ju inte möjligt
att det kan förhålla sig så som det tycks. Hans tanke
vägrar att tro det.
Hälsan är ännu med Fröding, när han skriver så.
Men när tröttheten och smärtan bli för tunga, då har
hans dikt mer skakande utbrott av förtvivlan än
kanske någon svensk skald före honom — en dikt av
Bellman undantagen — såsom i »Fredlös» och dessa
:
Håna livet, när det hånar
kallt och hatfullt: vrid dig, sväng dig
undan ödet, håret grånar,
du är utnött, gå och häng dig!
Dock, döden är det stora Kanhända, och hur bittert
livet än piskar sina offer, vem vågar språnget ut i det
okända, fast hoppet är gånget och allt bådar att döden
nalkas?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
