Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han: Vinden blåfer och björka gir,
Och lille gråter i vaggan fin,
Kerfli, Kerfti lilla!
Hon: Ja, vädret blås’
Och björka går;
Jag får’nte vyffta den lille!
Han: Vädret blåfer och björka går,
Och lille fofver få fnällt ändå
Långt, långt bort i fkogen!
Vi önfkade kunna, fom vi ville, uppvifa allt det
innerligt rörande och fina, denna lilla förtjufande dialog
innehåller, hur troget naturinftinkten ledt fkönhetsfinnet, och
hur väl det hela, ord fom toner, afrundar.fig efter äfven
ftränga theoretifka fordringar. Hela bilden andas på
famma gång den varmafte föräldrakänfla och det renafte
naturfinne. Det fenare får fitt förfta uttryck genom det
återvändande omqvädet: »Långt, långt bort i fkogen»,
hvilket för ofs anger fjelfva platfen för händelfen; det
framftår vidare i det upprepade yttrandet hur »vädret
blåfer och björka går», der deffa näftan perfonifierade
uppträda fom den lilles fkyddare och vänner, medan
modren, den ängflade, går på gärdet och harfvar, långt
från fina älfklingar. Hur öm är ej hennes klagan: »jag
far inte vyffia den lille», och hur vackert tröftande
kommer ej fvaret, naturens fom fadrens: »Vädret blåfer
och björka går, och lille fofver få fnällt ändå, långt,
långt bort i fkogen». Det är mennifkan i den fkönafte
endrägt med den henne omgifvande naturen, det är en
egendomlig tafla af lika fkär och innerlig art fom trots
någon. — Men de enfliga tankarne fväfva äfven kring
andra ämnen och känflor, vända fig till och med inåt i
den egna barmen; fångerna blifva rent lyrifka. Så
fkil-drar följande qväde (från födra Dalarne) vallflickans tyfta
längtan efter en älfkad vän:
Lammen har jag, bå’ flora och finå,
Men ingen har jag, fom gräfet kan flå
Om fommaren.
Jag rätta’, jag flog, jag lade i flräng:
Gud gifve. jag hade en fulltrogen vän!
Om fommaren.
Gud gifve, jag hade en fulltrogen vän,
Som fola’ min’ får om vinteren
Till fommaren!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
