Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ännu förvaras på ftället, likfom en del andra papper af
och rörande honom.
Bekantfkapen och det nära umgänget mellan Dalin
och Piper daterar fig redan från början af 1730-talet och
troligen före den tid, då Svenfka Argus begyntes (1732).
De förfta fpåren af deras förhållande finner man i den
omftändigheten, att Dalin blef ordensfekreterare i
»ridderliga förbundet Avazu och Wallafis», hvilket inftiktades
den 25 januari 1732 af Piper och har den
märkvärdigheten att vara det förfta enfkilda fvenfka ordensfällfkap.
Den fålunda genom gemenfamma vittra fyffelfättningar
knutna förbindelfen fortfattes fedan i oafbruten fämja och
förtrolighet i tjugo år, och på detta fatt har Dalin
kommit att infläta fin lkaldelager i Engsös namn. Här
till-bragte han fomrarne med det grefliga paret, här diktade
han en otalig mängd fmå artighetsvers och. bref, af hvilka
flere ännu förvaras på ftället; här ändtligen begynte och
fortfatte han de hiftorifka forfkningar, ur hvilka hans Svea
rikes hijloria framgick. I hans famlade arbeten finner
man under tiden från 1742—50 Engsö ftändigt
återkomma, alltid i förening med glada infall, ljufva minnen,
fir-liga artigheter. Än tecknar han i ord och bild en refa
till Engsö, än fjunger han vid afrefan derifrån; än gör
han ett impromtu »då kyrkoherden på Engsö en dag
länge dröjde att komma till middagsmåltiden», än ett
annat »på Olofsmeffodagen 1744 i preftgården vid Engsö».
Här diktade han äfven den berömda Engsövifan, fom,
förträffligt bildad efter vår gamla medeltidsvifas art och
fkaplynne, befjunger hur herr Ambjörn Sixtenfon
öfver-vann fin medfriare till ftolts Ingeborg på Engsö och
fedan fjelf fick hennes hjerta och hand. Det är ej
underligt, att denna vifa få föfte fig i minnet, att den än i dag
är ihogkommen af ortens invånare: ty den är fannerligen
fa älfkvärd och naiv, att den kunde förtjena meddelas
hel och hållen. Men utrymmet har fina fordringar, och
vi få derför ätnöja ofs med defs vackra flut:
Och det var hertig Erik, jag fäger för fann,
Han’ kunde ej herr Ambjörn umbära;
Han var Sveriges drots och en ypperlig man,
Som värd var belöning och ära.
Till hofva är ftolt, men Engsön har tufende nöjen.
»I fägen herr Ambjörn min helsning med Gud,
Hans vänfkap jag högt månde fkatta;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
