Tal till Sverges ungdom / I. Vad tiden ger ungdomen och kräver av den (1910) Author: Ellen Key Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

VAD TIDEN GER UNGDOMEN OCH KRÄVER AV DEN [1]

Bland de tomma talesätt, som utgöra minst hälften av våra omdömen, är också det: att den tidiga ungdomen är livets lyckligaste tid. Undantagen frånsedda torde tvärtom åldern från omkring femton till omkring tjugofem vara den, då de flesta människor lidit mest. Ej av den eller den stora sorgen, ty sådana drabba oftast i senare år. Men varje ung människa, som både tänker och känner -- och det är endast om och till sådana, jag talar -- lider under de åren av själva tillvarons sorgeämnen så, som under ingen senare ålder.

De äldre taga sällan ungdomens lidanden på allvar; de se i dem de oundvikliga vårdagsjämningsstormarna och betona med rätt ungdomens stora, omätliga lycka: den att ha livet framför sig. Visserligen klagar den unga människan över »att ha hela det långa livet framför sig att lida sin sorg». Men ur hennes undermedvetna jag kväller snart fram den segerglada lyckobetonade vissheten att befinna sig i livets morgontimmar, att just ha en hel lång dag framför sig. I denna glada visshet bor kraften till läkedom även av de svåraste lidanden. Det är kanske emedan de gamla veta att livet står leende med famnen full framför den unge -- som själv intet ser, emedan han gråter med huvudet i sina händer -- som dessa gamla taga de ungas sorger lättare än de borde. De gamla glömma nämligen ofta de ungas lidandesförmåga, som är så stor, att den kan släcka livsviljan och att vad andra kalla »en småsak» driver en ungdom i döden.

Under den ålder, som nämdes, ha de unge ofta sina svåraste personliga problem att lösa -- livsåskådningens, yrkesvalets, kärlekens -- med alla de möjligheter till konflikter och kval, som de problemen innebära. Men även om dessa problem lösas lätt, bär varje ung människa -- och tyngre ju individuellare hon är -- det lidandet att anpassa sig till den tillvaro, hon ej längre ser med barnablick, den blick, för vilken allt är som det skall vara.

Oklara, trevande, missförstådda, missförstående, pinas de unga av sitt eget jag; av andras misstag rörande detta jag; av missförhållandet mellan sin ideala längtan och sitt svaga handlande; av mödan att skaffa sig en vilja, bilda sig åsikter, dana sig en form: dels en yttre hållning, ett sätt att vara, dels en särpräglad kultur, en fast individualitet.

Även om vi frånse tillvarons metafysiska problem, så återstå tillräckligt många svårigheter i och med alla de mellanmänskliga problem, dem ungdomen stöter pannan mot, ifrån den stund den börjar upptäcka rucklena bakom de fina fasaderna, de höga skyddsmurarna omkring missbruken, de lumpbodar, som äro behängda med samhällsgagnets skylt.

Omgivningen kallar den unge grubblaren odräglig, upprorisk, disharmonisk. Men av en sådan ung människa kan man lika litet vänta en vacker hållning som av Messinas innevånare, när de störtade från femte våningen ned i källaren. Hela tillvaron vacklar omkring dessa unga; allt synes dem vanvettigt, planlöst, ruttet, ihåligt. Röja de sina känslor, få de vanligen svaret: »sådant är nu en gång livet; man får finna sig i det oundvikliga; man får lämpa sig efter verkligheten.»

Somliga lyda rådet, förhärda sitt hjärta och söka för egen del få det mästa möjliga ur livet. Andra hamna i skepsis, hämnas genom satir samt förkunna att detta är den enda »intelligenta och förnäma attityden». Andra förklara den stolta och mörka »desperationen» såsom den »heroiska» hållningen.

Den förra satsen har hos oss förkunnats från Stockholm, den senare från Skåne. Som smålänning anser jag att de starkaste slutligen befinna sig i den enda ställning, som är en tänkande och kännande människa värdig, i samma ställning, som ynglingen på Klingers radering, ynglingen, som lyfter sitt förgrämda anlete, sina knutna händer mot himlen med ropet

Und doch! Trots allt skall jag icke låta mig besegras; trots allt skall denna tillvaro, när jag lämnar den, i något avseende vara annorlunda. Om än de ha rätt, som säga att livet icke är bättre, varför har jag kommit in i livet om ej för att göra det bättre?»

Men en ung människa, som nått denna punkt, kan på ett mycket olika sätt mötas av den tid, vari hon lever. Den ena tiden är fattig på tankar och uppgifter, den andra rik. Många på möjligheter rika liv ha runnit ut i sanden, emedan de unga stått med sin starka dådlust, sina sjudande krafter i en tid, som av den intet annat begärde än -- en vacker examen!

En sådan tid inföll t. ex. i Sverge efter de stora reformerna i 1800-talets mitt, av vilka representationsreformen var den sista; och efter studentskandinavismens bankrutt vid Danmarks sista krig. Visserligen pågick även då en klasskamp, den för att utjämna de bördor, som så länge tryckt bondeståndet i förhållande till de högre klasserna. Men denna riksdagsstrid kunde ej bruka ungdomens krafter, ej tända dess hänförelse.

Ynglingen, som då trädde in i t. ex. studentlivet, möttes ej därav någon ungdomen samlande rörelse, lika litet som några av hans enskilda livs riktande idéströmningar. Ju starkare man var i pokulerande, dess karlaktigare var man; för sexuell avhållsamhet var den unge varnad -- ty »dygdens lön» blev kroppslig och andlig ohälsa. Ingen talade om att den bildning, studenten erhöll medförde annan social plikt än den att bli en duglig statstjänare. Europa låg oerhört långt från Sverge, där den tiden även tänkande män avfärdade Darwinismen med skämt om vår farfar apan och socialismen, med snusförnuftiga fraser om att, ifall allt delades lika i dag, skulle somliga i morgon ha supit upp sin del!

Så kom 1880-talet med Verdandi -- och den denna motsvarande föreningen i Lund, -- med livlig diskussion om de europeiska kulturproblemen; med brinnande nit för tankens och ordets frihet; med folkupplysningen såsom uppgift för den till samhällskänsla väckta ungdomen. Så kom det vetenskapliga nykterhetsarbetet, den sexuella upplysningen, den sociala upplysningen, genom vilket allt ungdomen nu i rikt mått av vår tid fått, vad all ungdom i främsta rummet behöver: insikter och uppgifter.

Visserligen finnas ännu många unga, som anse det vara att »leva livet» att förgifta sig genom alkohol och sexuella synder. Men ingen kan nu skylla på att han icke fått veta vart detta leder. Visserligen finnes ännu många unga utan social ansvarskänsla. Men ingen kan skylla på att han i detta avseende saknat väckelser. Redan i skolan får nu ynglingen och flickan insikter i medborgerliga plikter och rättigheter liksom anvisningar på sociala uppgifter.

Ja, tiden ger den mottagliga delen av ungdomen en sådan känsla av samhällsansvar, att man stundom kan befara att de sociala intressena skola inkräkta på den individuella utvecklingen; att vetskapen om allt samhälleligt lidande blir en allt för tung dämpare på ungdomsglädjen. Ty denna är fullt sorglös endast så länge, den för nuet kan glömma alla »frågor».

Den allvarligaste delen av ungdomen har med iver lyssnat till tidens krav. Folkbildningsarbetet, nykterhetsarbetet, fredsarbetet drives till stor del genom ungdomen. Ungdomsmötena uttrycka insikten om en av ungdomens uppgifter, den att genom umgänge närma folkklasserna till varandra.

I vilket avseende man än jämför tillståndet nu och för 40 år sedan, visar jämförelsen att vår tid givit ungdomen vapen och verktyg, som den förr saknat. Endast de allvarlige kristne ägde redan då både vapen och verktyg. Men dessa voro av helt annat slag och för ett helt annat syfte än det sociala.

Jag har här ovan endast kunnat snudda vid det myckna, vår tid givit ungdomen och till gengäld kräver av den. Det största återstår.

Vad detta är, det visste redan för 25 år sedan en och annan ungdom. Ty städse finnas några, som är uppe med morgonrodnaden, som äro lyhördare, klarsyntare än andra för de tecken, som båda dagbräckningen.

En sådan människa var t. ex. han, av vars död det socialistiska partiet just nu firar tio-års-minnet. [2] Axel Danielson var endast 36 år när han dog. Och dock hade han redan hunnit utföra en stor livsgärning. Ty han satte genast, helt, tveklöst in sin unga kraft på den uppgift, i vilken han såg tidens stora gåva och stora krav. Som väckare och ledare kunde han med rätt ha brukat diktarordet:

Kom och ryck med fulla händer
Frihetsflammans bränder
ur mitt bål ....

Själv förbrann han, men den gnista han mottagit av tidsandan, var vid hans död i många själar vorden en värmande och lysande flamma.

Så fort har, genom hans och andras verk, den flamman vuxit, att ingen undgår att se den; ja, envar nödgas nu göra sitt vägval vare sig bort från eller fram mot det altare, där den brinner.

Nutidens unga män och kvinnor kunna få njuta det fröjdefulla i att vara unga just i en av vårt släktes stora genombrottstider, en av dess underbara vårdagar; de kunna äga den berusande vissheten att hava hela sitt liv framför sig, överfullt av nyskapandets uppgifter!

Och dock finnes det många, även unga människor, som ej ana denna sin lycka, ja, som i tidens stora tankar endast se »förvillelser».

Även i vårt släktes rikaste tider -- t. ex. renässansens -- funnos dylika åldringssjälar, jämrande över att »inga gamla märken stå» -- ej ens det urgamla att julen bör braska när Anders behagar slaska! Men meteorologen liksom sociologen vet att, när »gamla märken icke stå»», då beror detta ej av »tidens ondska» utan av förändringar i den telluriska eller sociala atmosfären.

Till dem, som i tidens rörelser endast se »upplösningstendenser», talar jag icke. Med den mast orubbliga trosvisshet påstår jag i stället: att en ny religiös livsåskådnings sol håller på att förtäta sig av nutidstankarnas nebulosa, att en ny samfundsordning håller på att organisera sig ur nutidsstridernas kaos. När den förra som den senare hunnit utformas, då skall man inse huru den ena betingat den andra. Vårt släktes uppstigande till allt högre former av liv, till en allt rikare fullhet, detta är den nya individuella fromhetens och det nya sociala samvetets gemensamma, med religiös glöd omfattade, mål. När strävan för detta mål blir »det kategoriska imperativet» för såväl all individuell etik som all samhällelig politik, då skola nycklarna till nutidens alla sociala »frågör» börja lysa runt omkring omkring oss såsom gullvivorna -- också »himmelsnycklar» kallade -- lysa i gräset vid pingsttiden.

Denna trosvisshet, som tiden givit mig, kan den skänka alla, som vilja mottaga den. Och äger man en gång tron, då kommer det rätta handlandet av sig själv.

Till detta handlande räknar jag icke inträde i det socialdemokratiska eller i något annat parti. Individuella skäl kunna för mången -- som för mig -- utgöra ett hinder för någon som hälst partianslutning. Men det handlande, som blir en oundviklig följd hos den, som annammat tidens stora tankar, är först och främst att man i ord och gärningar visar sin förståelse av den väg, samhällsutvecklingen nu närmast måste gå: klasskampens väg. Vägen är icke målet och ju mer vägen kan jämnas och avkortas, dess bättre. Men det fjärde ståndets klasskamp kan lika litet undvikas som någon annan av de klasstrider, genom vilka samhällsorganismen fått nya former, klasstrider, vilka, liksom nu det fjärde ståndets, varit framkallade av otillfredställda livs- och kulturbehov.

Sådana behov mötas i varje tid av de då maktägande samhällslagren just så som det liberala borgardömet -- sedan det vunnit sin egen klasstrid -- mött arbetarståndets krav: först med ihärdigt motstånd, sedan med löften om »tidsenliga reformer» i den mån dessa passa in i den »bestående samhällsordningens ram». Även högern inser att storkapitalets vinster växa om arbetskrafterna äro av god beskaffenhet; den är ej heller blind för rättvisan i vissa slags arbetarförsäkringar m. m. Men varje tendens att »rubba den bestående samhällsordningen» är för liberalen som högermannen en »anarkiserande».

Att liberalismens, på arbetets och tävlans frihet grundade, samhälle, redan är rubbat genom å ena sidan kapitalets, å den andra arbetskrafternas sammanslutningar, detta ser man icke. Och således ej heller att de båda statsmakternas uppgift nu vore att genom lagstiftning göra slut på anarkien inom arbetets område, avsluta kriget och på nya grunder bygga arbetsfreden.

Den »tredje statsmakten», prässen, som under storstrejken ropade ve över »socialisternas försök att kväva det fria ordet», är den makten verkligen fri? Nej, även den har blivit aktiebolagsföretag, där ekonomidirektören blir den mäst avgörande för tidningens hållning. Ty han vet bäst i vad mån bolaget kan tåla annonsbojkotter mot misshagliga åsikter. Vågar ens den liberala pressen med kraft skydda sin egen stora princip, det fria ordets rätt?

Liberalismen tror sig alltjämt ha tid att »flytta brickor». Att kapitalismen redan »vält spelet», inser den icke.

Vår närmaste framtid beror till stor del av ungdomens klarsyn i detta avseende.

En stor brytningstid ställer oerhörda krav på ungdomen: först och främst det, att igenkänna en stor idé även när denna icke strider så ädelt som de hoppats, när den icke tågar fram »med vita fanor, liljeprydda spjut» utan kommer med röda fanor, med huvuden på spjuten! [3]

Skall den del av nutidens tänkande och kännande ungdom, som ej omedelbart kämpar i klasskampen, kunna inse att hur oskön, striden nu ter sig, så kämpas den dock för en fullkomligare samhällsordning, en större samhällelig rättfärdighet? Liksom tillsvidare de rösträttslösa kvinnorna, står den i intet parti inskrivna ungdomen på så pass avstånd från slaget, att den borde kunna se dess huvudriktning, som de, i den aktiva politiken inbegripna, däremot lätt förlora ur sikte.

Att vi leva i sociala krigstider veta vi alla. Så som det mellanfolkliga kriget fått sin folkrätt, måste det sociala erhålla sin. Förr eller senare komma båda att avskaffas. Tillsvidare komma båda att bestå. Och en av orsakerna att de bestå, är den åsikten att ett krig endast »angår» de stridande folken eller klasserna. När solidaritetskänslan utvecklats därhän, att envar känner alla andras och alla en vars sak som sin egen, då nalkas vi såväl folk- som samhällsfreden.

Denna solidaritet har fått sin första form i klassolidariteten. Dennas krav måste vara att arbetarnas väsentliga vapen -- arbetsnedläggelsen -- skall bli så effektivt som möjligt. Att bedöma t. ex. ett avtalsbrott, som sker under en försvarsstrid, på samma sätt, som man under fredstid skulle bedöma det, röjer en tankegång av samma slag som deras, vilka kalla soldaten »mördare».

En handling genom vilken individen vedervågar stora personliga fördelar, har en annan etisk halt än den, genom vilken han vinner personliga fördelar. Det var mycket lyckligt för Gustaf Vasa att åtminstone inga tidningar utmålade hans avtalsbrott, när han, trots sin ed till kyrkan, kränkte urgamla rättsförhållanden och heliga känslor för att på kyrkans ruin bygga Sverges rike!

Pressens förmåga att förvilla rättsbegreppen visade sig 1909 så ödesdiger, att man frestades önska att regeringen, samtidigt med förbudet mot spritutskänkningen, kunnat utfärda förbud mot tidningsutskänkningen och allmänheten fått nöja sig med telegram om stridsläget. Efter denna ofrivilliga avhållsamhet från pressledarnas stimulans skulle allmänheten ha funnit sitt självtänkande, sin omdömeskraft, sin rättskänsla så förstorade, att konflikternas lösning efter dessa »försakelseveckor» blivit betydligt underlättad!

Det mest häpnadsväckande var att de, av lockouter anfallna arbetarna, som svarade med storstrejken, av pressen behandlades såsom angripare av den »tredje parten», samhället, »vilket borde få stå utom det hela»! Tillhörde då 80,000 lockoutade arbetare med hustrur och barn icke samhället? Drabbar ej den nöd, lockouten framkallade, medelbart även den tredje parten? Och förbleve än denna tredje part oberörd av nöden, borde den åtminstone inse, att den som konsument och skattdragare lika mycket sitter emellan när kapitalet smider sina ringar och danar sina föreningar som när fackföreningarna proklamerar sina strejker; att med andra ord den tredje parten aldrig i verkligheten kan vara oberörd av det nuvarande krigstillståndet eller bör fritagas från sin del i ansvaret för detsamma.

Så föga har man insett detta, att man jämfört arbetarnas påtryckningsförsök på »samhället» med en krigförande stats påtryckning på en neutral stat för att tvinga denna över på sin sida!

Man undrar om man är vaken eller drömmer då man år 1909 finner en så mekanisk uppfattning av samhällets byggnad, en byggnad vars organiska natur redan den gamle romaren anade, när han på det heliga bärget berättade fabeln om magen och lemmarna!

Den mekaniska uppfattningen av samhället -- som ett maskineri -- leder till verop över de hjul och remmar, som hade skulden i att maskineriet delvis stannade. För den organiska uppfattningen blev det ett annat fenomen, man bevittnade: de första, osäkra rörelserna av ett nytt etiskt medvetande, klassolidaritetens nya moral. Den visade sig som en kraft på gott och ont, alldeles så som den sedan 1500-talet nya moralen, patriotismens moral, visat sig vara. Den ena som den andra är en förskola till den slutliga, den fullkomliga solidariteten inom och mellan folken. Den höger- som den vänsterhänta borgarpressen fick intet grepp på denna nya moral. Den ropade på maktmedel mot samhällsomstörtningen, på polis och militär mot bråkmakarna. Även många unga ropa på samma sätt. De framhämta nitiskt nationalekonomiska och statistiska bevis för att »socialismen är på återgång» och att »arbetarfrågan fullgiltigt kan lösas på det nuvarande samhällets grund».

Men kanske finnes några andra unga, i stånd till en psykologisk prövning av de andliga företeelserna inom arbetarrörelsen; unga, som söka en allsidig social upplysning, som allvarligt ägna sig åt någon social uppgift. Dessa komma då förr eller senare att ställas inför den samvetsfrågan: om de vilja ge sina krafter åt att bevara den samhällsordning, som är, eller om de vilja sätta in sina krafter på att omvandla denna ordning, enligt vilken flertalet, klent folkskolebildat, tjänar ett fåtal med den högre bildningens fördelar; enligt vilken flertalet, levande vid eller under fattigstrecket, utgör underlag för ett fåtals orimliga rikedomshopande? Med andra ord: om de vilja bevara ett samhälle, inom vilket ekonomien blivit självändamål i stället för medel, inom vilket bolagens och ringarnes blomstring, icke människornas, är avgörande för de styrandes handlingar; ett samhälle inom vilket detta fåtals välfärd utgives vara hela folkets!

Innan den unge besvarar frågan, bör han eller hon kasta en blick på de övriga insikter och uppgifter, tiden givit ungdomen och fråga sig om dessa inom den nuvarande samhällsordningen kunna komma till sin rätt? De unga få t. ex. upplysning om det sexuella livets heliga uppgifter och manas att bevara sig sunda och rena för dessa. Men samtidigt minskas äktenskapsmöjligheten och prostitutionen uppehålles, till stor del genom svältlöner för kvinnoarbetet. Ungdomen arbetar med iver för nykterhetssaken. Men den vet, att spritförbud komma att kringgås så länge usla bostäder, dålig kost, låg bildning göra spritens stimulus lidelsefullt åtrådd. Ungdomen arbetar för folkbildningen. Men fabrikerna gripa redan de minderåriga och arbetstidens längd utsuger själsspänstigheten hos de vuxna. De unga syssla med fattigvården. Men vid varje steg möta de skadade, vilkas skador ha sin orsak i det nuvarande ekonomiska systemet. De unga önska småbruk och egna hem. Men jordfrågan står där olöst, bostadsfrågan även. Allt ivrigare söker man nu skapa skydd åt mödrar och spädbarn. Men detta blir föga verksamt i samhällen, där mödrarnas arbetskraft utnyttjas av industrien. Ungdomen verkar för freden, men man kan aldrig nå den, så länge det profithungriga kapitalet, osynligt som synligt, leder folkens öden. Och även de åtgärder, som omedelbart beröra arbetsförhållandena -- arbetslöshetsförsäkring, arbetarskydd, arbetsavtal, skiljedom -- bli verkligt genomgripande endast i den mån nya grundsatser leda socialpolitiken.

Sedan de unga allvarligt och allsidigt genomtänkt dessa och andra, med dem sammanhörande, sakförhållanden, torde de kanske besinna sig innan de svara ja på frågan: om de vilja sätta in sin unga kraft på reparationsarbeten av det nu bestående samhället?

Svarar den unga människan slutligen nej på denna fråga, då blir hon troligen vare sig socialdemokrat eller demokratiskt social, vilket vill säga att hon icke ställer sig under klasskampens fana men fullt och fritt samarbetar med socialdemokratien vid samhälls-omdaningen. På samma gång kan hon för egen och andras del hävda den individualism, som under klasskampen ej kan komma till sin fulla rätt, men som -- för den framtida samhällsskönhetens skull -- måste erhålla allt mer värde för tänkesätten innan den kan få sin fulla rätt inom samfundsordningen.

Vad jag i detta sammanhang vill säga vänder jag omedelbart till den ungdom, jag älskar mäst, den socialdemokratiska, som just därför nu får tåla några hårda sanningar.

Först och främst vill jag som ofta förr betona den oerhörda faran av att såsom »krigstaktik» godtaga och anbefalla omoraliska stridsmedel. På denna punkt får ungdomen ej förblanda det som under stridens hetta sker, med det som bör vara! Jag har redan sagt min mening om den kortsyn med vilken de borgerliga samhällsgrupperna bedömt avtalsbrotten. Men det vore oändligt mycket farligare om den socialdemokratiska ungdomen nu började anse avtalsbrott i och för sig såsom något obetydligt. Mitt hjärta står närmast några gråhårsmän, vilka gräto som barn, då de genom typografstrejken nödgades att -- för första gången i sitt liv -- bryta sitt givna ord. Endast genom att vi nå fram till de bästa möjliga avtal och till de ömsesidigt mest bindande avtal, kan en högre ordning inträda såväl inom samhällena som mellan dem.

Ett annat kampmedel, som på ett lika ödesdigert sätt kan bryta ned den enskilda personligheten, är den minskade arbetsintensiteten. Visserligen kan man hoppas att kroppsarbetaren, när han får ett omedelbart intresse av produktionens uppdrivande i kvalitet som kvantitet, återfår den arbetslust, han nu håller på att mista. Men detta hindrar ej, att den nutida arbetargenerationen sjunker i personligt värde genom minskad arbetsduglighet och arbetsheder. Och om detta kampmedel -- ett vårdslöst och till minsta mått nedtryckt arbete -- får allt mer utbredning, då minska arbetarna själva möjligheten till en stegring av sina levnadsvilkor. Ty denna stegring kan aldrig bli byggd på någon annan varaktig grund än produktionens stegrade värde.

Det är en villa, när arbetare litar endast på lönerörelser och mera sådant för att uppnå en människovärdigare ställning i samhället. Även inom det nya samhället kommer helt visst att finnas en underklass och en överklass. Men det blir det personliga värdet, intelligensens och karaktärens värde, som kommer att dana den senare. Lika orimligt som det nuvarande tillståndet är -- det tillstånd, där ett samvetsgrannt livslångt arbete kan leda till en ålderdom på fattighuset, -- lika orimligt vore ett tillstånd där fuskverk kunde lönas med samhällsanseende. Man har oavlåtligt betonat kroppsarbetarnes faror till hälsa och lemmar och dessa faror ha visserligen behövt famhållas. Men det finnes faror för själen, som än starkare borde framhållas och den här påpekade är en av de största.

Rättvisan fordrar emellertid att man minnes huru ofta arbetare blivit korrumperade av sina arbetsherrar själva, t. ex. i sådana fall, där dessa som entreprenörer oredligt uppfylla sina kontrakt med staten eller enskilda. Arbetarhedern skulle icke så snabbt avtagit, ifall arbetsgivarhedern förblivit sådan den var i »den gamla goda tiden!»

En tredje fara, som klasskampen medför, är klasshatets tillväxt. Efter ett år som 1909 har man svårt att med lugn röra just vid detta. Så mycket i det nuvarande samhället är verkligen värt vårt hetaste hat. Och det hatet får icke avtaga förr än det hatade är borta. Men hatet mot förhållanden får icke sträckas över till personer, när dessa icke ha någon omedelbar skuld i missförhållandena. Personligt hat är alltid en fara för vår egen själ. Det liggger djup sanning i Brunnsvikssången: »Hat är höst och härjarlusta. Må vi muntert milt som våren, Sopa rent i gamla snåren». [4]

Visserligen kan vårstormen vara hård även den och visserligen måste snåren stundom röjas genom eld. Men den nya växtligheten kommer varken genom storm eller eld: den kommer endast genom solen, genom att vi framälska det nya, vi efterlängta.

Och slutligen bör ingen glömma, att klassolidariteten, partidisciplinen och allt det övriga varigenom den stridande hären nu måste sammanhållas, endast får vara medel för ett högre mål: varje personlighets fulla och fria utveckling under för denna utveckling gynnsammare tillstånd. Redan nu måste den unge sätta bestämda gränser för vad han i solidaritetens namn av sin personlighet kan offra.

Redan nu måste den unge öva sin kritik mot den böjelse att stelna, byråkratiseras, dogmatiseras, som socialdemokratin likt andra partier visar. Ungsocialisterna ha rätt i denna sida av sin kritik. De yngre socialdemokraterna böra fortsätta den kritiken men grunda den på en rikare kultur, en starkare tankekraft. Ungsocialismens samhällsuppfattning är nämligen lika mekanisk som de konservatives och deras tankar tunna som ledningstråden till ett sprängskott. Omstörta blir därför deras slutliga svar på alla problem.

Många andra krav ställer vår tid på den ungdom, som mottagit dess stora gåva: hoppet om ett nytt samhälle och en högre mänsklighet. Men endast det största av dessa vill jag nu till slut och av all min kraft lägga på ungdomens hjärta: det att icke förtröttas, under alla erfarenheter av hur utvecklingen sniglar fram; att aldrig genom de många hinder, som möta på vägen, frestas att säga: vägen lönar sig icke! Det är ej nog att ungdomen sätter in sin hänförelse, sitt mod, sin dådlust, sin offervilja på tidens stora tanke: ungdomen måste ej endast bevara, utan öka dessa sina krafter, om den verkligen skall mäkta sin eviga uppgift, den att draga tiden framåt! Vartill har ungdomen annars sina stora, skimrande vingar -- längtans och aningens vingar -- om icke för att lyfta sig över hinder?

De unga måste vara beredda att uppleva otaliga besvikelser och ändå icke svika.

Våra segrar äro viktiga för det hela. För oss själva äro segrarna ej det viktigaste. Det stora, på vilket det ytterst kommer an, är att ej låta sin levnads största tro förlisa. Eller för att sluta med ett av de diktarord, jag sedan ungdomen älskar mest:

»Kan du igenom din fröjd och din gråt
Rädda din barnsliga själ till det sista:
Då har du rägnbågen över din gråt,
Då har du glorian över din kista!»

[1] Detta föredrag hölls i Göteborg Julen 1909 till förmån för Brunnsviks folkhögskola.

[2] Föredraget hölls på Axel Danielsons dödsdag.

[3] Den konservativa Göteborgspressen blygdes ej att på grund av dessa ord, påstå att -- jag uppmanat till en blodig revolution!

[4] I all synnerhet är klasshatet, olyckligt när det driver de unga socialisterna att tillbakavisa samverkan med den vetenskapligt bildade ungdomen, som står utanför klasskampen men som på allvar söker få veta allt, den kan få veta om samhällets missförhållanden för att sedan fördomsfritt verka för deras avhjälpande.