Tal till Sverges ungdom / VI. »Klassmärken» (1910) Author: Ellen Key Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

»KLASSMÄRKEN» [1]

En vårdag gick jag i Stockholms omgivningar med en för mördare ängslig väninna. Ett par arbetare skrämde henne redan på långt håll, tills jag visade henne -- att de plockat blåsippor! Ty hon insåg genast att det själstillstånd, som föranlett arbetarn att mödosamt leta upp de första sipporna, icke gärna kunde förenas med onda anslag mot våra liv. Sipporna verkade den gången som »klassmärke» genom att otvetydigt visa att dessa arbetare ej kunde höra till bovarnes kategori!

Och liknande slutsatser -- från det yttre till det inre -- företaga vi medvetet och omedvetet varje gång vi uppfatta något klassmärke såsom vare sig en stängande mur eller en förbindande bro mellan oss och någon grupp av våra medmänniskor.

131

Karrikatyrtecknarens styrka visar sig ofta just i att upptäcka och uttrycka klassmärken. Strix blir om hundra år oumbärlig för den, som vill studera vissa, då antagligen utdöda, människotyper, just som skelett äro oumbärliga för att framställa utdöda djurarter.

Men nya karrikatyrtecknare skola då finna nya klassmärken hos nya människoslag. Ty socialisterna komma nog inte att bli sannspådda däri, att alla klassolikheter upphöra i och med att klasskampen segrande blivit slutförd. Yrkesprägeln kommer aldrig att helt försvinna. Och detta är lyckligt eftersom livets mångfald är en glädjekälla. Ja, de inre egenarterna äro då kanske mer utpräglade än nu. Likformigheten skall blott visa sig i en del yttre ting, som tillsvidare skilja under- och överklass.

Den renlighet t. ex. som arbetaren nu ofta anser vara »överklasshögfärd», torde då vara allmän egendom, ja, vatten och borstar i alla former ett livsbehov. Men om så ej blir fallet, då skola inga socialismens segrar kunna utjämna klasskillnaden mellan dem som bada och dem som icke göra det. Ty näsan är otvivelaktigt vårt mäst »klassmedvetna» organ. Och detta organ kräver att man i Europa skall komma lika långt som i Amerika, där nu arbetsdräkten ofta lämnas i verkstaden och arbetsspåren utplånas i fabrikens badhall. En växande renlighet och ändamålsenlighet -- med andra ord en växande god smak -- kommer

132

helt visst att få till följd att man ej som nu söker dölja sin arbetsuppgift utan tvärtom betonar den sålunda, att varje yrke, där en särskild dräkt är ändamålsenlig, skapar sig en »arbetsuniform». Långt ifrån att nu t. ex. bondflickan ser »fin» ut när hon i arbetet bär utsliten stadsgrannlåt, verkar hon på ängen löjlig bredvid en annan flicka, i sin bomullsklädning, en lika ändamålsenlig som klädsam arbetsdräkt. Och långt ifrån att våra arbetare se fina ut i sin arbetsdräkt, som ofta är gamla dåliga »herrekläder», se de tarvliga ut jämförda med den franske arbetaren i blå blus, han, som av en var på kaféet blir behandlad som herre -- så länge han själv uppträder som en sådan!

Ett annat klassmärke är saknaden av förfinat natursinne. Visserligen är det ej endast arbetare, men dock företrädesvis dessa, som bevisa sina besök i naturen med flottiga papper och sönderslagna buteljer, med kringströdda skal och nedbrutna grenar, med skoj och skrål. Och så länge pöbeln -- inom över- och underklass -- drar flaskorna och larmet ut i naturen kunna inga socialistiska segrar utjämna klasskillnaden mellan massan och det förfinade fåtal, som i andakt och stillhet vill njuta naturen.

Här hemma i Sverge säges ofta att vårt folk skulle vara råare än andra, i fråga om skadegörande i naturen och misshandling av konstverk samt annat liknande.

133

Mina iakttagelser i utlandet ha emellertid ej lett mig till den slutsatsen, att dylika råheter äro svårare i Sverge än i andra land. I Paris skadades t. ex. nyligen åtskilliga statyer på offentliga platser; att dådet skedde genom unga »rojalister», ur fina kretsar och av politiska motiv, förbättrar ej saken. I Rom har jag sett klottring av namn från och med Peterskyrkans kupol till och med katakomberna! Mitt första intryck av ett grekiskt tempel -- på Sicilien -- stördes av en högre gosskola, som var på utflykt och avslutade denna med att slå sönder de tömda läskedrycksflaskorna mot bärget. Såsom tyskar med skrål kunna förstöra en vacker stämning, förmå knappt svenskar göra det. Och en rysligare pöbel än Londons under t. ex. Mafeking-jublet har jag aldrig sett.

Hos vårt som hos andra folk framkallas vissa arter av råhet genom fanatism av religiös, patriotisk eller annan art. Men såväl detta som alla andra slag av råhet erhåller sina vidrigaste uttryck -- framför allt slagsmålen -- under rusets inflytande. Kamp mot rusdryckerna och ett hänsynslöst inburande av alla berusade -- vilken klass de än tillhöra -- som visa sig på gator och offentliga platser, detta är det första och viktigaste medlet mot utbrotten av råheten.

Ruset är allt jämt det avgörande »klassmärket» men ej emellan »över-» och »under»klass utan emellan människor, som äro herrar över sig

134

själva och dem, som äro sina egna trälar: en klasskillnad, som tyvärr kommer att bestå längre än varje annan.

Att spotta omkring sig hör däremot numera endast till de obildades råa och hälsovidriga vanor. Den som sett vilken omfattning denna osed har i skönhetens eget land, i Italien, finner vårt folk i detta avseende jämförelsevis förfinat. Men en -- i alla klasser -- ny osed är den, att hänsynslöst röka folk i ansiktet; att förgifta offentliga lokaler med tobaksrök; att mot förbudet, röka i järnvägsvagnarnes korridorer, ja, att på trots rökande taga plats i de för rökning förbjudna kupéerna, även när de medresande påminna om förbudet, det förbud, som avser att skydda allas trevnad. Särskilt har jag hos »klassmedvetna» arbetare funnit detta råhetsmärke, som dock minst av alla borde anläggas av dem, vilka hoppas på ett framtida samhälle, där allas rätt skall skyddas genom allas solidaritet i uppehållandet av laga ordning!

Då en svensk vänder hem från utlandet, menar han ofta att hans landsmän framför alla andra folk har ett råhetsmärke: svordomens och skällsordens. Man glömmer lätt att man i utlandet ofta ej förstår ordskatten i detta avseende! Huru få svenskar begripa t. ex. att de ord, som besvikna italienska tiggare ropa efter en -- »må du dö mördad» -- är en av italienska språkets värsta förbannelser? Visst är emellertid att svenska

135

öron ideligen sargas av råa svordomar. Vid midsommar räknade jag t. ex. -- under ett par berusade beväringars vänliga samtal med varandra -- 27 eder på 3 minuter! Men huru skulle bondpojkarne kunna veta bättre, när ännu mången korpral, ja, löjtnant flitigt brukar svordomarna som »uppryckningsmedel»? [2]

Ännu några andra klassmärken kunde anföras, vilka alla skulle kunna sammanfattas däri att den obildade griper efter skenet och offrar väsendet, väljer flärden och förbiser de verkliga värdena. Men även detta råhetsmärke finnes inom över- som underklass. Grosshandlarfrun med sin granna, ljusa salong men sin trånga, solfattiga barnkammare, visar lika tydligt sin okultur som arbetarhustrun, vilken låter familjen både äta och sova i köket, för att ha ett »fint» uppstädat rum att -- ta emot främmande i!

Och just detta sakförhållande, att det finnes en rik lika väl som en fattig pöbel, borde bevisa socialisterna att klassmärket sitter djupare än yttre klasskillnader och klasslagar nå; att det är låga känslor och simpla tänkesätt, som dana det verkliga underklassmärket, och att detta endast inifrån kan bortarbetas. Detta inre arbete kommer att återstå långt efter att den breda samhällsrättfärdighet, vi nu kämpa för, är vunnen och

137

de yttre missförhållanden, vi nu kämpa mot, äro svunna. Ty även om vi för alla samhällsmedlemmar nå de utvecklingsmöjligheter, de arbetsvilkor, den livshöjning, vi nu drömma om, skall det alltjämt finnas mer eller mindre bildbara själsämnen, just som det finns mer och mindre bildbara stenarter. Och därför komma vi nog -- ehuru på ett högre plan -- att i det nya samhället återfinna det lilla genombildade fåtalet, bredvid ett allmänbildat flertal och ett obildat mindertal. Ingen skall då sakna tid och tillfälle till utveckling av sina möjligheter. Men våga vi antaga att -- under de närmaste tusen åren åtminstone -- alla vilja bruka dessa möjligheter?!

Vi se ju nu t. ex. att den »klassmedvetna» socialistiska ungdomen alltför ofta liknar den överklassungdom, som på kaféer och varietéer försimplar sin tillvaro; som på alkohol och nikotin förspiller tillgångar och hälsa! Man ser ju t. ex. huru den »klassmedvetne» arbetaren visar sin självkänsla genom samma dumdryga »stramhet» mot överklassen, som dennas snobbar visa mot alla enklare samhällsmedlemmar! Man ser ju t. ex. huru den »klassmedvetne» arbetaren tror sig verka »herre» genom att »vräka sig» i droskor och antaga än sämre överklassfasoner. När skall arbetaren inse att han med allt detta just lägger i dagen sin brist på verklig förfining; att råhetens klassmärke under detta apande allra mäst sticker i ögonen?

138

Och vi se ju att arbetarna, som med skål hata överklassens råhetsmärke, det hjärtlösa arbetarförtrycket och med skäl hata de mellanfolkliga krigen, föra sitt sociala krig med förtryck och grymhet. När t. ex. små arbetsgivare göras brödlösa emedan de ej låta påtvinga sig odugliga och supiga arbetare; när arbetare med handgripligheter utbreda sina meningar... Men jag slutar ty det är mig alltför pinsamt att upprepa vittnesbörden för det faktum: att en del arbetare brukat våldets vapen samtidigt med att de fördömt kriget!

Och vi se ju arbetare, som med skäl hata ofördragsamheten mot socialismens läror, nu själva visa samma »klassmärke».

Några exempel rinna mig i hågen. Den socialistiska ungdomen i en bygd nedrev en sommar alla anslag om bönemöten på en plats, där socialisternas mötesanslag lämnades oantastade! Med andra ord: de kristna visade sig äga det kulturklassmärke, som heter aktning för andras rätt, medan socialisterna saknade det.

På en astronomisk föreläsning rätt nyligen började en del socialistiska ynglingar bråka. En herreman, som fått plats i deras närhet, sökte -- utan ord endast med blickar -- stävja det störande ofoget. Strax riktades ynglingarnas glåpord mot »överklassaren». Med andra ord: ynglingarna visade sig ej endast själva sakna, utan t. o. m. avsky det kulturklassens kännemärke,

139

som heter hänsyn för andras rätt -- här den att i ro få höra vad man intresserar sig för.

Arbetarna uppretas med allt skäl när deras namn eller yrke av överklassen brukas som smädeord. Men den råhet de beivra, då den riktas mot dem själva, den bruka de själva till övermått: »snusmalare» och »justitie-Pelle» om tvänne av statsråden äro de senaste exempel, som falla mig i minnet.

En författare -- själv socialist -- betonade i förbigående den solklara sanningen: att kroppsarbetarne icke ensamma äro i stånd att skapa de nya kulturvärdena. Han erhöll omedelbart en skrapa i partipressens blad, som sålunda visade sig sakna kulturklassens märke, självbegränsningen men i högt mått äga den ofördragsamma självtillräcklighet, som just är den råa okunnighetens likaväl som den ensidiga fackbildningens kännetecken.

Exemplen kunna mångfaldigas.

Å andra sidan finner man redan många kroppsarbetare, vilka på gatan som muséet, i naturen som föreläsningssalen, vid partimötet som arbetet, visa den yttre och inre förfining, som vilar på den slags själsodling, vilken ger ej endast en berättigad självaktning utan även försyn för andra. I fråga om renlighet och nykterhet, språk och hållning, aktning för andras rätt, inre finhet och yttre försynthet, stå dessa arbetare långt

140

över en stor mängd av »överklassens» dryckeshjältar och skränare.

Men ännu finnas tyvärr allt för många arbetare, som inbilla sig att deras stora strid kämpas bäst utan detta slags förfining; att man bör möta glåpord med glåpord, råhet med råhet.

Den djupaste orsaken till råheten hos oss som överallt är att ungdomens kultur -- trots alla vackra ord om denna -- icke är målet, på vilket skolarbetet inriktas och att den »hållning», som i skolan uppnås genom disciplinära tvångsmedel, icke betyder att någon inifrån verkande självtukt är vunnen. Efter skolåren vänder således råheten tillbaka.

Till detta kommer den, genom de skilda skoltyperna redan utpräglade, klasskillnad, som fråntar barnen ur arbetarhemmen det förfinade kamratskapet med barn från bildade hem och berövar de fullvuxna av alla klasser den ömsesidiga uppfostran, som handens och huvudets arbetare kunde giva varandra. Denna ömsesidiga uppfostran är, som C. J. L. Almqvist med rätta påpekat, själva grundvillkoret för att det »skall bli folk» av de olika klasserna inom ett folk.

En medelbar skuld i allmogebarnens råhet har den ännu flerstädes härskande meningen: att katekesplugg är folkskolebarnets rätta bildningsmedel. Ty därigenom har det verkligt själsodlande, som redan på folkskolans stadium kunde

141

meddelas, ofta måst offras för en, även religiositeten dödande, religionsundervisning.

Intet »klassmärke» präglar sig djupare än den olika vård och utbildning, som barnen erhålla. Och det enda medel, som i stort sett kan motarbeta råheten -- och därmed klasskillnaden -- vore en för alla landets barn gemensam skola intill ungefär 15 års ålder. Men denna skola måste alldeles befrias från såväl det kyrkliga överväldet som examenstvånget. Därmed skulle följa utplånandet av den olyckliga skillnaden mellan folkskollärares och andra lärares utbildning. Vi erhölle en enda typ av lärare och lärarinnor. Dessa borde med alla de yppersta medel utbildas till örtagårdsmästare för unga människosjälar, mästare, som äga ro och rätt att helt ägna sig åt dessa själars odling, icke åt deras beredande för vare sig konfirmationsläsning eller något slags examen.

Men på dylika klassmärkesutplånande bildningsskolor lära vi få vänta! Den socialdemokratiska ungdomen måste därför fortsätta det självbildningsarbete, den så väl börjat och ej minst fortsätta det inom sin egen klass, på sina egna möten, i sina egna föredrag!

Ty, låtom oss erkänna det, där fattas ännu mycket av kulturklassens bästa kännetecken. Och tyvärr finnas falska profeter, som predika att klasskampen bäst kämpar utan den förfining, som tillhör nämda kännetecken. Men alla vi,

142

som i och med socialismens stora sak älska den ljusare framtid, vi vilja frambesvärja ur nuet, vi veta att denna stora sak ej har någon värre fiende än just dessa förkunnare av hänsynslösheten, av råheten såsom nödvändiga stridsmedel.

Det finnes ingen symbol, socialismen nu borde allvarligare begrunda, än den djupsinniga om kämpen, vilken endast kunde fällas med sitt eget svärd! Oövervinnerlig däremot blir socialismen i den stund, den till sinnesbild tar den ärkeängel, vars namn denna gyllenröda och strålande höstdag bär, den ängel, som i sin ena hand bar sitt flammande svärd men i den andra rättvisans vågskål.

Mikaëlidagen 1908.

[1] Denna nu utvidgade uppsats var först tryckt i en bazartidning, som 1908 utgavs i Göteborg till förmån för den socialdemokratiska ungdomens bildningsarbete och senare i Glimtens midsommarnummer 1910.

[2] För att väga upp vår benägenhet -- och i detta fall en ofta berättigad benägenhet -- att se mörkt på råheten inom vårt eget land, må här ett omdöme anföras av Nobelpristagaren W. Ostwald:

»1909 besökte jag Stockholm för att närvara vid Arhenii-institutets invigning. Storstrejken hade just då utbrutit, och det fans ingen droska, så att vi hade litet svårigheter att få vår packning befordrad. En stor del av de väntade gästerna hade uteblivit av fruktan för strejken. Men allt, som vi kunde iakttaga av densamma, var ett mycket stort antal metare, som sutto överallt vid vattendragen för att på en gång fördriva tiden och få något till det karga brödet. Intet larm, intet gräl, intet upplopp, ingen blodsutgjutelse, och detta icke blott i Stockholm, utan i hela landet. Jag tror icke att det för närvarande finns ett enda annat folk, som skulle kunna göra detta efter. Alkoholförbudet, som var genomfört i så gott som hela landet, har otvivelaktigt mycket bidragit till detta glänsande resultat. Men det bevisar också en avundsvärt hög kulturgrad hos de lägre lagren, så att förbudet kunde genomföras. Så fick jag bekräftat, vad jag redan några år förut hade uttalat: att svenskarna i fråga om social kultur för närvarande äro den ledande nationen i Europa och därmed i hela kulturvärlden. Den fullständigt oblodiga skilsmässan från Norge, trots det den fysiska överlägsenheten låg på Sverges sida, var värdig en kulturstat av första rangen, det var det första exemplet i världshistorien på något dylikt. -- -- --»

Och historien skall ej glömma att det från första stund var Sverges organiserade arbetare, som yrkade på denna oblodiga skilsmässa och således gingo i spetsen för den kulturbragd, som nu prisas allestädes i Europa!