Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spelarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
TAFVELGALLERI.
Pianesarens ansigte ännu aldrig visat sig. Det ena ögat höll han på sin motspelare, när det gällde
att sticka ett kort under bordet; med det andra ögat fixerade han Buzzio, som stod bakom Giulio
och hade full inblick i hans kort.
Plötsligt öppnades dörren, och en undersätsig, svartskäggig man i förnäm drägt inträdde i
det lilla rummet, kastande en befallande blick omkring sig. Han vinkade åt Guilio, men den
olycklige ynglingen såg honom icke.
"Giulio!" ropade mannen, utsträckande sin väldiga arm.
Giulio reste sig upp, med ögat fästadt på de guldstycken, som Piano redan skjutit under
sin vänstra arm såsom god pris.
"Caravaggio!" var allt hvad ynglingen kunde framstamma, i det han kastade sig till målarens bröst.
"Tillbaka, eländige!" ropade Caravaggio, under det hans ögon gnistrade. "Tillbaka! Ännu
aldrig har en tjuf, en röfvare vidrört mig! Men där, där står skurken — tyvärr i en påflig
officersuniform! Hur heter den uslingen? Buzzio? Jag kunde just tro det!... Du med den stora värjan! Drag,
eller jag genomborrar dig!"
"Vänta ett ögonblick!" ropade Buzzio, kastande undan stolarne, för att få större svängrum.
"Ni är uslingen, säger jag er och icke jag!"
"Såg jag dig icke nyss, Buzzio, när du räckte upp fingrarne ur manteln, för att visa den
där skurken Piano, huru många poäng den här arme pojken hade på hand? Drag, herr löjtnant!"
Löjtnantens breda, långa klinga glänste och gnistrade — men Maestro Caravaggios svärd sökte
obevekligt vägen till motståndarens hjärta. Han hade blott gjort några utfall, de sista tvärsöfver
bordshörnet, bakom hvilket Buzzio sökte förskansa sig — då for målarens klinga in vid löjtnantens
axel och djupt in i bröstet. Han sjönk ihop och föll med öfre delen af kroppen tungt på bordet.
Amerighi var utom sig af raseri.
"Hvar är du, eländige tjuf, som delade pojkens rof med din skändlige stallbroder?"
"Här, Caravaggio," ropade Giulio, sträckande sin klinga mot målaren.
"Du, ömklige pojke? bort, bort!"skrek Amerighi. Men en väl riktad kraftig stöt var svaret,
hvilket framdref blodet ur Caravaggios högra skuldra.
Hela vildheten i målarens karakter vaknade nu.
"Eländige usling!" mumlade han och gjorde ett utfall.
I nästa ögonblick låg den arme Giulio med en värjstöt i strupen utsträckt på golfvet — han
var död!
Liksom piskad af furier flydde Amerighi, under det signor Piano pianissimo hopsamlade
guldstyckena, bemägtigade sig Giulios penningknyte och långsamt och mycket förnöjd begaf sig hemåt.
Fillida gick genast i kloster och förblef där ända till sin död, hvilken inträffade först i hennes
86:te år. Ett af de skönaste porträtt, som Caravaggio åstadkommit, är den i Neapel befintliga, blott
ur minnet målade bilden af "den undersköna Fillida" med mohrisk ansigtstyp, men ljusbrunt hår.
Amerighi blef bannlyst af den påfliga regeringen, och först under särskilda omständigheter
fick han åter — ehuru blott på kort tid — beträda Koms gator.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
