Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danae och Guldregnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I grefve Arembergs palats var trots midnatten ljus dager. Dörrarne till vestibulen voro
vidöppna, så att ljusglansen strålade vidt öfver den fria platsen. Likt jättar stodo två westfaliska
portvaktare, belastade med guldgaloner, på ömse sidor om portalen, med ett slags modern herkulesklubba
af silver i hvar sin hand, och i vestibulen och på de med stenmosaik prydda trapporna i husets
inre flögo engelska och franska tjänare och tjänarinnor af och an.
Målaren steg ur och lät sig af sin betjänt ledas uppför palatstrappan. I vestibulen ordnade
han sin härliga flandriska spetskrage, draperade sin svarta spanska sammetsmantel, såsom blott en
romare eller en målare förstår det, och aftog den ofantliga plymhatten. Ett ädlare, mera välformadt
hufvud, än målarens, hade det höga sällskapet däruppe säkert icke att uppvisa. Skönare, än van
Dyks hår i verkligheten var, kunde blott han sjelf måla det. En viss slapphet, som låg öfver
målarens drag, kontrasterade egendomligt med elden i hans stora ögon och det krigiska uttryck, som
hans bruna mustascher och det stora spanska imperialskägget på hakan förlänade åt hela personen.
Den etikett, den oerhörda stelhet, hvarmed enligt den tidens mod personer af rang omgåfvo
sig, sträckte sig i detta palats ej längre än till det allraheligaste, nämligen sällskapssalongen. Van
Dyk hade öfverstått hofmästarens mottagnings-komplimanger samt den anmälnings- och
inbjudningsscen, som han måste uppföra med den franske kammartjänaren; tåligt hade han låtit sig af de
nämnda båda artiga tjänsteandarne gripas i högra och vänstra armbågen och snart sagdt skjutas
uppför trappan. Nu öppnades dörrarne, och van Dyk andades friare och smålog, då han öfverskådade
den lilla, men utvalda kretsen. Här upphörde allt tvång! Ungefär 16 herrar och damer hälsade
målaren med detta förtroliga, gratiösa småleende, hvilket, uppfunnet i Frankrike, gjort sin rund
kring verlden, men nu, alltsedan den första franska revolutionen, lär hafva försvunnit från jorden
eller blifvit förvandlad till grimas. Öfverallt möttes den sköne mannen, som nu inträdde utan mantel
i den vackra hofdrägten med den långa, smala värjan vid sidan, af glada och beundrande eller rent
af förjusta blickar. Van Dyk hälsade på sällskapet med samma ceremonilösa, förbindliga behag,
hvarmed han blifvit mottagen och följde en knappast märkbar vink af en bland de skönaste händer
i salongen. Lady Arenetia Digby, en värklig stjärna af qvinlig skönhet vid Karl I:s hof, densamma,
hvars behag van Dyk förevigade genom ett af sina skönaste porträtter (befintligt i Windsor), anvisade
åt målaren, såsom sin kavalier, en plats bakom sin stol.
Sällskapet spelade kort. Damerna sutto omkring ett långt, smalt bord. Utom Viscount
Edgefield, en qvick podagrist, som höll banken, den sköna grefve Aremberg och två renommerade
qvickhufvuden — de enda närvarande penningfattiga — herr Frederic Carew och herr Killigrew,
hade de flesta herrarne icke satt sig utan stodo bakom eller bredvid damernas stolar.
Äfven van Dyk, hvars passion för spel blott behöfde uppfordras, tog ett kort. Midt under
en gratiös, qvick och halft frivol tankelek, som alltid vidmagthölls genom nya infall och
anmärkningar, sköttes här det egentliga spelet på ett sådant sätt, att hvar och en, som icke varit välsignad
med en furstlig förmögenhet, skulle med vördnad eller rysning dragit sig tillbaka från bordet.
Skalden Killigrew och hans granne Carew spelade derför blott med ord, under det Lord Edgefield i
ett slag vann och förlorade hundratals guinéer, utan att därvid yttra något annat än ah! Detta
då och då upprepade utrop hade dock ej afseende på spelet utan på hans värkande ben.
Oaktadt all skenbar frånvaro af passion uppenbarade sig dock en viss hetsighet, i synnerhet
hos grefve Arundel och van Dyk. Genom sina höga insatser satte de lif i spelet; vinst och förlust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
