Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rembrandt och hans fru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
TAFVELGALLERI.
Långt ute i en af förstäderna stod en gammal, halft förfallen byggning. Det var en smedja.
Detta pittoreska ruckle hade Rembrandt med sin ännu mera pittoreska inre drift längesedan
uppspårat på sina aftonpromenader. Men så ofta han också redan utvandrat, för att afteckna smedjan
med dess cykloper, så litet hade de yttre omständigheterna varit gynsamma för att visa denna tafla
ur verkligheten i alla de slående effekter, hvaraf den var mägtig. En vårafton hade mästaren kastat
från sig pensel och palett, aftagit sin trogna pälsmössa och insvept i en päls af mårdskinn satt sig
i en länstol vid kaminen. Han väntade på sin unga, vackra fru, som hade gått ut i staden.
När hon ändtligen kom, beklagade hon sig öfver vädret, som längre än vanligt uppehållit
henne.
"Regnar det?" frågade Rembrandt.
"Det faller ett tätt, fint duggregn," svarade frun. "Jag är glad, att du icke går bort, utan
vill tillbringa aftonen hos mig."
"Hå, hå, sköna fru," sade Mynheer Rembrandt; "icke så hastigt. Låt höra: är det mörkt ute?"
"Mycket mörkt."
"Du har väl icke gett akt på, huru ljuset i de stora gatlyktorna ser ut?"
"Jo det brinner mycket matt och ser rödt ut!"
"Mycket bra, min fru! Och klockan är icke nio än! Då arbeta de nog ännu, och jag måste
skynda, för att åtminstone i afton icke gå miste om tillfället."
"Hvart ämnar du dig, Mynheer?" frågade den sköna Jantje orolig.
"Gif mig min mössa och min portfölj. Jag måste ut till smedjan i förstan. Blott två
dagar till, så är min tafla färdig, och Jantje får några hundra gulden mer i kassan."
Rembrandt hade icke missräknat sig. Då han kom utanför smedjan, uppgaf han ett rop af
glad öfverraskning. Mörkret därute, de sällsamt belysta, arbetande gestalterna vid städet och
framför den rödskimrande ässjan .. . Målaren lutade sig öfver den låga nedre halfdörren och började
teckna med blixtrande ögon. Han kastade några slantar in i smedjan och förmådde de kraftfulla,
seniga gesällerna att intaga åtskilliga ställningar, allteftersom hans behof påkallade. Därpå slog han
igen sin portfölj och stod qvar tyst och uppmärksam, lutad mot dörren och med kännareblick
görande sina iakttagelser.
"Mynheer! Vill ni afstå er plats åt oss på ett ögonblick!" sade någon till honom, hvarvid
Rembrandt kände ett lätt slag på axeln.
Två unga skäggiga män stodo bakom honom. Rembrandt igenkände Van Dyks ädla ansigte
och Van Schuts markerade drag. Han steg småleende undan.
"Detta vill du måla?" mumlade han för sig sjelf. "Det är skada, att Paul Rembrandt
äfvenledes sett denna scen."
Van Dyk och hans kamrat började skissera. Rembrandt stod lugnt qvar vid sidan och såg
på arbetet. Han brummade missbelåtet.
"Mynheer, ni tycker icke om min teckning," sade Van Dyk, i det han blickade åt sidan.
"Det är icke att undra på! Måla den färdig, och ni skall sjelf lika litet tycka om den."
Därmed gick Rembrandt sin väg.
"Känner du den mannen?" frågade Schut sin vän.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
