Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holbein i England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAFVELGALLERI.
55
Den olycklige förklädde riddaren upplyfte sina fina små händer och slog förtviflad ihop dem.
"Stilla!" befalde Holbein, under det hans ögon blixtrade.
Han befriade sig ifrån sin pälskappa, vände stafletten så, att man frän dörren ej kunde se,
hvilken bild som befann sig på densamma, tog paletten och den dyrbara målarestafven — en present
af konungen — i handen och öppnade dörren, under det han stälde sig i vägen för lorden och
hindrade honom att gå in.
’"Mylord," sade Holbein med af vrede darrande röst, "jag har hittills icke låtit störa mig i
mitt arbete, emedan jag var i den öfvertygelsen, att ni, trots ert berusade tillstånd skulle besinna er
och slutligen lugnt gå tillbaka till edra rum."
"Är jag berusad?"
"Ja full som ett fat färsk Malvasier, min herre. Gå er väg! Annars skall jag låta den
raska gossen där, som sitter modell åt mig, aflägsna er med tjänliga medel/*
Llangadok hade med flammande ögon betraktat den orörligt sittande modellen. Han lade
nu handen på svärdet och störtade framåt, ropande:
"Tillbaka! Komedien är slut ... Jag skall snart nog demaskera din hjälte."
Mäster Holbein fick knapt tid att kasta bort sin staf och palett, för att hälla lorden från
damen. Målaren, en af sitt hemlands skickligaste och starkaste gymnaster, grep Goliath i gördeln,
lyfte upp honom och bar honom snabb som en pil ut genom dörren; utkommen i korridoren,
balanserade han honom ett ögonblick i diagonal riktning och slungade därpå riddaren utför den breda,
höga trappan, vid hvars fot "Amors älskling" blef liggande stilla några minuter. Nästan i samma
ögonblick hade modellen befriat sig från hjälmen och insvept den andra damen i kapuschongskappan.
Likt tvä uppskrämda rapphöns flögo bägge damerna bort öfver korridoren och försvunno.
Men i jordvåningen uppstod ett förfärligt larm.
"Giles! Jack! Hör hit! Kom och hjälp mig!" hörde man Llangadok ropa. "Hvar ha ni edra
värjor? Den der tyske målarehunden skall dö, skulle jag också nödgas slagta honom vid
högaltaret."
Holbein var i begrepp att hemta sin värja, då narren, som stått gömd bakom en pelare,
sprang fram, grep honom om vänstra handleden och rykte honom framåt med en styrka, som Holbein
allraminst tilltrott den stackars Pindi.
"Skynda dig till kusin, mästare," sade narren, i det han rusade framåt med Holbein, "eljest
skola dessa Walesare öfvermåla dig ined ditt eget blod."
Lifvakterna lemnade ögonblickligen plats för konungens välbekanta gunstling oaktadt hans
sällsamma kostym, och då Llangadok och hans betjänter ett ögonblick senare med dragna värjor
visade sig utanför försalen till de kungliga rummen, sänkte de sina skarpa bardisaner för dem.
"Ge rum!" befalde lorden. "En konungens vasall, som står i begrepp att hämnas sin ära,
befaller det."
"Här befaller i första rummet kaptenen för lifvakten," svarade en vacker officer af den
mestadels af Walloner bestående kungliga lifvakten. Var stilla, annars arresterar jag er."
"Gerna för mig, men då skall ni nästa minut stå till rätta för konungen, därför att ni
fråntagit Lord Llangadok hans värja. Här är mitt vapen, som jag —" tillade han patetiskt —
"endast har dragit för konungens ära,"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
