Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gerard Dow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAFVELGALLERI.
65
därpå höll han upp, lutade sig makligt bakåt, suckade och mumlade obegripliga ord mellan tänderna.
Slutligen sprang han upp, kastade pensel och palett åt sidan och mätte ateliern med stora steg.
"Men hvad fattas dig då egentligen?" frågade Metzu, i det han vände sig om. "Kan du ej
vara lugn ett enda ögonblick? Är det icke, som om en elak förtrollning plågade dig vid arbetet och
drefve dig ut till krogarne, där dina andra lättsinniga vänner vänta dig?"
"Gabriel," svarade Mieris, som redan då börjat föra det oregelbundna, utsväfvande lif,
hvarigenom han i förtid ådrog sig döden, "Gabriel, ja jag har ett qval i hjärtat; men du misstar dig
mycket, om du tror, att jag längtar efter kort och fylda vinglas. O vore det ingenting annat än
detta! Men jag säger dig, mitt lidande skall till slut döda mig, liksom det redan nästan beröfvat
mig förståndet."
Vid dessa ord riktade han en outsäglig blick mot en på väggen hängande tafla, som
framstälde en af Doavs mästarehand målad qvinnobild i all ungdomens fägring, en blondlockig
rosen-kindad nederländska ... det var Brigitta, målarens unga maka. Mieris tyktes ej vara i stånd att
slita sina ögon från denna bild. Metzu följde med ögonen riktningen af hans blick, rykte sorgset
på axlarne och försjönk i tankar.
Då hördes därute en friskt klingande qvinnoröst. Mieris for upp, rykte hastigt åt sig hatt
och kappa och skyndade ut i den halfmörka korridoren. Hans lärares maka stod framför honom.
Förskräkt ville Brigitta draga sig tillbaka för ynglingen; men han fattade djärft hennes
hand och drog den till sitt hjärta. Brigitta, en smärt och ändå yppig gestalt, ännu skönare än
hennes porträtt låtit ana, gjorde först en afvärjande rörelse, under det en synbar ängslan målade
sig i hennes anletsdrag; men strax därpå smålog hon på ett obeskrifligt tjusande, ehuru sorgset sätt.
"Gå, van Mieris," hviskade hon. "Håll er på afstånd från mig blott för i dag. Jag känner
i dag mer än någonsin, hvad jag är min herre, mästaren Gerard, skyldig och huru straffbar jag
är, som kunnat bortvända mina blickar från honom och blott en minut tänka på er. I dag är det
årsdagen af mitt bröllop; ungefär vid denna tid på dagen vandrade vi, mästaren och jag, till
kyrkan, för att låta förena oss för evigt ... Bort ifrån mig, Mieris! Jag älskar er, jag tillstår det
fritt; men ännu har min innerliga tillgifvenhet för min make icke slocknat; den har tvärtom blifvit
lifligare än någonsin. Förfölj mig från denna dag aldrig mer med edra blickar, utan undvik mig.
Holland har tillräckligt med fruar och flickor, som kunna skänka er en kärlek, hvilken ni icke har
att vänta af mig."
Van Mieris föll på knä för den sköna. "O beljug och bedrag er icke sjelf!" hviskade han
högst upprörd. "Gör icke både er och mig olyckliga. I dag, ja i dag eller aldrig är det som
vårt öde afgöres. I dag knöts det band, som skiljer er från mig, i dag måste det också upplösas,
eller jag ger mig döden vid edra fötter!"
"Hvad menar ni, Frans?" frågade fru Brigitta stammande och darrande i alla lemmar.
"Jag menar, att du skall fatta min hand och fly med mig ur detta hus, denna stad, detta
land, för att under Italiens leende himmel blifva min!" svarade Mieris, fullkomligt hänförd af sin
förblindelse. Om två timmar lemnar jag detta hus, då är allt beredt tillflykt; då skall jag komina,
för att evigt tillhöra dig, för alltid fängsla ditt öde, o älskade, vid mitt ..."
Under det fru Brigitta, förlamad af skräck, ej kunde finna ett ord till svar, öppnade sig
på afstånd förstugudörren. Brigitta flydde undan, och Mieris sprang upp.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
