Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den heliga Jungfrun i det gröna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
TAFVELGALLERI.
atmosfer likartad doft. Schubert kom lyckligt nedklättrande från sina "bärgshallar" och sin
"klippkam", då damerna redan stodo midt i rummet och fru Fröhwirth ännu en gång med glänsande ögon
tittade in genom dörröppningen, för att åtminstone bespäja den första scenen af den
hemlighetsfulla akten.
Damerna voro djupt beslöjade. Sina öfverplagg tyktes de hafva lagt af sig inne hos
värdinnan.
"Det är ju herr Schubert vi ha den äran att tala med ?" började den ena damen med mycket
osäker röst.
"Ja, jag är Schubert, det är nog riktigt! Men var god och säg mig genast från hvem ni
har hälsningar att framföra, på det jag mä bli befriad frän min oro..."
"Vi ha en hälsning från grefvinnan Weiszenwolf," var svaret, "och skulle också kunna
öfverlemna ett bref, om vi icke nödgats resa hit så hastigt, att vi icke hunno uppsöka grefvinnan."
"Åh! då ni komma frän Steyr, som jag egentligen kan kalla min lyckas hem, så äro ni
mycket välkomna gäster hos mig, i synnerhet om mina nådiga nu ville vara af den godheten och
taga bort slöjorna ... Annars blir jag verkligen ängslig; jag kan icke reda mig alls!"
"Herr Schubert! En mänsklig varelses lycka står på spel!" svarade damen. "Det är icke
sannolikt, att ni kommer ihog oss från den tiden ni var i Steyreck, ehuru vi hade det nöjet att
höra er och herr Vogl musicera i grefvinnan Weiszemvolfs trädgårdssal. Vi kunde alltså utan
betänkande borttaga slöjorna, emedan ni ändå icke skulle veta hvilka vi äro. Men vi anse det för
vår pligt att säga er våra namn ... Skola vi vara så lyckliga att erhålla ert löfte, att ni vill
bevilja en begäran, som ni lätt kan uppfylla, under det för oss allt hopp om räddning beror på detta
uppfyllande, så afslöja vi oss och nämna våra namn — hvarom icke, så befaller oss vår ära, att
vi aflägsna oss, utan att ni sett våra anletsdrag."
"Hvad är då att göra, mina nådiga?" utropade Schubert, i det häftigt gnuggade de
knubbiga, hvita händerna. "Jag skall väl skrifva någon musik åt er, kan jag tro! — det är det enda,
som jag nödtorftigt förstår, och jag vet inte, att ens mina vänner nånsin tagit mig i anspråk för
några andra saker ... Men då vill jag blott genast säga er, att jag inte på förhand kan veta om
jag på beställning af andra kan komma att skrifva musik eller ej. Noter kunna nog i alla
händelser fås, men ett bestämdt löfte att skrifva musik kan jag inte ge!"
"Det är verkligen fråga om ett musikstycke, herr Schubert," svarade damen; "och är detta
komponeradt af er, så äro vi säkra om att vi skola ega en mägtig sköld mot den olycka, som
hotar oss. Vår bön är ju beviljad, min herre?..."
"Visserligen, visserligen; men jag ansvarar inte för hurudan musiken blir. . ."
"Den skall bära prägeln af ert geni!"
Därmed slog fruntimret tillbaka slöjan, och Schubert såg framför sig en vid pass fyrtioårig
dam med fylligt, finhylt ansigte, hvars ögon bibehållit sin ungdomliga liflighet och i hvars leende
ännu låg ett högst behagfullt uttryck. Damen var honom alldeles obekant.
Då den andra damen upplyfte sin slöja, trodde sig Schubert, att dömma efter hans min, se
en underbart skimrande ljusstråle intränga i det lilla rummet. Detta var en ung skönhet med milda
solklara ögon, som djupt beskuggades af mörka ögonhår. Uttrycket i dessa ädla drag hade något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
