Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den helige Antonius. Af Bartolomé Esteban Murillo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
TAFVELGALLEKI.
"Jag har hört talas om den blodiga historien,’* sade guvernören, i det han med stor
uppmärksamhet betraktade matadoren. "Jag hoppas, att kyrkan åter har tagit eder till nåder."
"Helgonen vare tack, hon har gjort det! Men jag hade imellertid en gång uppträdt såsom
matador i Cordoba, och sedan fasthöll mitt yrke mig med obevekliga armar."
"Hur så?"
"Brödraskapet öfverlemnar icke espadan (matadorsvärdet) åt någon, som icke aflagt ed på
att förblifva den trogen till döden, Alteza! Jag är bunden vid arenan, och min vetenskapliga bana
är slutad."
"Ni skall ändå vara välkommen hos mig, Sennor Carreguy!" sade Don Guzman.
Trots den nästan ovänliga min, af hvilken inbjudningen åtföljdes, beredde Don Guzman
matadorerna ett icke blott festligt, utan nästan hjärtligt mottagande. Den gamla gråa Casa real
dolde mellan sina flyglar en visserligen icke särdeles stor, men i stället på ett så mycket
egendomligare sätt utsmyckad trädgård. De af ålder grånade murarne med sina cyklopiska qvaderstenar
voro nedantill skylda af en veranda, som visade en dubbel rad af de sirligaste marmorpelare med
hästskobågar, hvilka voro prydda med det finaste staf- och filigramsarbete. Täta massor af
vinrankor hängde kring verandan, slingrande sig här om en, där om en annan pelare, och lade sig i
frodig vextlighet öfver taket. Ett stort antal hängande lampor belyste pelargångens inre på ett
bländande sätt.
Midt i trädgården susade och plaskade en springbrunn, gjutande sin doftande svalka öfver
orange- och myrtenträden, hvilka höjde sig i täta grupper. De smala rabatterna voro fulla af
doftande blommor, och på många af rosenträden visade sig för andra gången detta år rika knoppar.
Den underbara lilla trädgården var tätt besatt af ett förnämt sällskap. På en fri plats nära
springbrunnen dansades Catalån och Fandango; kastanjetterna smälde, gitarrerna och cittrorna
klingade och klagade. Här druckos levantens scherbet och Alicantes blodvin, här spelades "Monte"
och "La reyna". Tertulian (soaréen) var i fullt flor. Öfverallt glada ansigten, brinnande ögon,
blixtrande tänder, skimrande drägter, bländande guld, glänsande juveler och pärlor.
I detta sällskap infördes de båda matadorerna af corregidoren. De voro klädda i sin enkla,
flärdlösa kostym och höllo hattarne i handen. Sancho hade imellertid minst ett halft dussin
guldkedjor hängande om halsen, utan att dock kunna förhindra, att uppmärksamheten vände sig till
hans yngre kamrat.
Grefve Guzman de Melar stod bredvid en på ett upphöjdt säte tronande dam af
utomordentlig skönhet. Lik den af mörka moln omgifna månen satt hon där i sin fullkomligt svarta
sorgdrägt midt ibland de i lifligaste färger glänsande damerna. Vid hennes knä stod en liten
förtjusande, ungefär tvåårig gosse. En ung skönhet i Granadas romantiska drägt upptog en stor luta och
sjöng, medan den döfvande dansmusiken pauserade, en sång om den sörjande kärleken i Alhambras
rosengårdar, och den svartklädda damen förmådde knapt tillbakahålla sina tårar.
När matadorerna nalkades, öppnade sig den krets af kavaljerer och damer, som omgaf Don
Guzman och hans dam. Från trädgårdens gångar trängde sig nyfikna personer fram: riddare och
professorer i sina allvarsamma talarer, dominikanermunkar och karmelitertertiarier (utom klostret)
samt äfvenledes en och annan jesuit med sin flata framtill klufna hufvudbonad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
