Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den helige Antonius. Af Bartolomé Esteban Murillo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
TAFVELGALLERI.
rättighet att bära en annan, nämligen den röda kardinalshatten. Detta var kardinal Dezio Azzolini,
en man af vid pass 42 års ålder. Hans närvaro vid spelen bevisade, att man i Rom icke fann det
ändamålsenligt att på grund af de utfärdade fördömelsedekreterna mot tjurfäktningarne neka de trogna
en förlustelse.
Bakom de båda dignitärerna visade sig Donna Mencia sorgklädd tillika med sin lilla gosse.
Hon höll sin blick stadigt riktad på den port, genom hvilken matadoren skulle inträda. Henne
följde en blomstrande skara af grant klädda damer. De hade just nyss tagit plats på de af
gardiner dolda sätena, då en smärt, med svarta glänsande fläckar tecknad tjur under musikens
bedöfvande larm rusade inom skrankorna.
Djuret jagade picadorerna, sprang i kapp med hästarne rundt omkring banan, gjorde satser
och stegrade sig af lefnadslust, men antog genast ett annat skaplynne, då han kände de första
pilarne haka sig fast i skinnet och hade fått smaka picadorernas lansar. Med ofantliga hopp for han
framåt, hållande hufvudet högt och först i afgörande ögonblicket gifvande motståndarne en sidostöt
med ena hornet. Tre hästar vältrade sig i sitt blod, och en olycklig banderillero, stångad midt
igenom bröstet, låg orörlig på ryggen i sanden. Åskådarne klappade och jublade icke mer, såsom vid
förspelet till dramat, utan sutto stela och stumma, då tjuren återigen tog ett lejonsprång och
träffade en häst midt i bröstet, så att en röd blodstråle framsprutade som ur en springbrunn.
"Matadoren! matadoren!" dånade nu åskådarnes rop.
Guvernören uppsträkte en gyllene staf och sänkte den åter — ett vildt glädjeskri skallade,
och snabb som en pil var José Carreguy i medelpunkten af arenan. Tjuren, som med största
uppmärksamhet hade förhindrat, att något af hans offer bortskaffades från arenan, vände sig nu mot
matadoren,, som upplyfte den vänstra armen med den fladdrande röda manteln. Genast var tjuren
där — matadorens klinga blixtrade, och träffad störtade angriparen på knäna, hvarefter han i följd
af ansatsens häftighet vred sig några gånger kring sig sjelf, innan lemmarne stelnade utsträktes.
Jublet var obeskrifligt. Öfverallt höll man blåhvita bandrosor mot segraren och fästade dem
på sitt bröst i stället för på axeln. Guvernören och Donna Mencia stego upp, då de egnade
fäktaren denna hyllning.
Banan blef rengjord, sand utströddes öfver de breda bloclpölarne och den andra tjuren trädde
in — en trubbnosiga svart sälle med lömskt utseende, som var högst energisk i angreppet och trots
de talrika lansstyngen och alla banderillas, som fästades i hans sidor, icke ett ögonblick råkade i
blindt raseri. Men hans horn voro för korta för att göra någon farlig verkan: han kastade blott
med sin breda panna pilslungare och picadorer öfver ända. Då scenen icke mer hade något nytt
att erbjuda, kom Sancho sjelf långsamt och högtidligt inom skrankorna och besvarade knapt den
glada välkomsthälsning, hvarmed man mottog honom.
Då tjuren nalkades, lät han honom två gånger springa bort under armen, utan att stöta.
Djuret höll sitt ena horn stötfärdigt och lade hufvudet, som var vändt mot matadoren, nästan på
skulderbladet. Fäktarens stöt måste på detta sätt hafva varit ytterst svår att anbringa. För tredje
gången rusade tjuren fnysande framåt; Sancho gjorde en stöt under manteln, hvilken djuret
tog-ined sig på hornet .. . På samma gång flög matadoren fem eller sex steg tillbaka och föll ned
på arenan; under det tjuren, i hvars skuldra värjan, till hälften inträngd, satt fast, höll en vild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
