Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Michelagniolo Buonarotti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOXSTNÄKS-BIOGKAFIER.
37
stor målning på andra väggen i samma sal. Den 30-årige Michelagniolo var visserligen redan
ansedd såsom dåtidens störste bildhuggare, men Leonardo da Vinci, då 50 år gammal, var lika så
allmänt erkänd för dåtidens störste målare, med hvilken ingen annan i aflägsnaste mon kunde mäta
siff. Huru hösra föreställningar måste man således icke redan då hafva haft om Michela^niolos
män£>’-siclighet, eftersom man satte honom till att utföra en målning, som skulle uthärda en jämförelse med
Leonardos konst!
Bildhuggaren tog dristigt ihop med den ofantliga kartongen till sin målning, och bägge
konstnärerna arbetade oförtrutet i samma sal. Den 21-årige Rafael, som vid denna tid, på hösten 1.004,
kom till Florens, besökte här esomoftast de båda konstnärerna vid (feras arbete. Man har härledt
namnet Florens — Firenze eller Fiorenze — från den blomsterrikedom, hvarmed naturen smyckat
denna trakt; men staden förtjänade icke mindre detta namn för den konsternas blomstring, som där
i så långa tider utvecklade sig, och aldrig var väl denna blomstring härligare än på den tid vi här
hafva framför oss. Leonardo da Vinci, Michelagniolo och Rafael! När fann man väl pä något
annat ställe tre dylika konstnärer samlade?
Rafael kände sig synbarligen mest tilltalad af Leonardos arbete, hvartill kom, att, medan
Michelagniolo länge var en motståndare och ringaktare af Peruginos skola, från hvilken Rafael
direkt utgått, stod Leonardos konst i en viss harmoni med Peruginos, och Leonardo hade dessutom
varit personlig vän icke allenast till Perugino utan äfven till Rafaels far. Intet under då, att
Rafael helt och hållet slöt sig till Leonardo, och det mindre vänskapliga förhällande, som sedermera
alltid herskade mellan Rafael och Michelagniolo, tog- således redan här sin början.
De två omtalta målningarne blefvo tyvärr aldrig färdiga. Michelagniolo kom icke längre än
till kartongen, som förestälde en flock badande soldater, hvilka öfverraskas af fienden, och denna
kartong har sedan försvunnit, vi känna den blott af beskrifningar.
I början af året 1505 kallades Michelagniolo åter till Rom af påfven Julius II, for att
öfvertaga utförandet af det stora monument, som denne påfve ville låta uppföra till grafvård åt sig
sjelf. Michelagniolo gjorde en ritning, den behagade påfven, och han frågade, huru mycket dess
utförande skulle kosta, "100,000 scudi," menade konstnären. "Lät oss säga 200,000," utropade
Julius, "och lägg strax hand vid verket." Arbetet börjades, och det intresserade påfven till den
grad, att han lät bygga en betäekt gäng från sitt palats till målarens atelier, för att så mycket
beqvämare kunna rätt ofta besöka honom och se honom arbeta, hvarvid han öfveröste konstnären
med förtrolig valvilja. Men Michelagniolo hade i S:t Peterskyrkans dåvarande byggmästare,
Bramante, en ifrig och mägtig motståndare. Dä Michelagniolo flera gånger måste resa till stenbrotten
vid Carrara, för att sjelf utvälja och anskaffa de nödiga marmorblocken, begagnade Bramante en
gång hans frånvaro till att intala påfven, att det skulle vara ett olycksbådande omen, om lian midt
under sin lifstid läte uppresa sitt eget grafmonument, och det lyckades honom att afkyla påfvens
ifver för företaget. Då Michelagniolo kom tillbaka, fann lian förhållandena alldeles förändrade,
påfven lät icke se sig’, och konstnären var ej i stånd att utfå de penningar, som erfordrades. En tid
bortåt hjälpte han sig fram så godt han kunde, nien då räkningarne på marmorblocken inkommo, blef
det nödvändigt att bringa saken på det klara. Han var van att hafva obehindradt tillträde till
påfven, men då han nu ville stiga in, blef han tillbakavisad af en bland hoffolket. Biskopen af Lucca,
som händelsevis var tillstädes, frågade förundrad: "känner ni då icke mästaren, hvarför släpper ni
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
