Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teosofien såsom kulturfaktor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stå i innerlig relation till och växelverkan med de lagar, som
styra universum, och att den mänskliga konstitutionen i smått
är en trogen afbild af det stora världsalltet.
Denna frågas betydelse för ämnet kräfver, att den något
ytterligare belyses.
Likasom en solstråles spektrum företer en oändlighet af
färgnyanser, ehuru dessa till sitt väsen endast äro skiftningar
emellan tre typiska hufvudfärger, så verkar i människans
konstitution hart när en oändlighet af krafter, hvilka dock kunna
hänföras till trenne grundprinciper: »kropp, själ och ande».
Hvar och en af dessa har sin motsvarighet i hvad vi kunna
kalla den människan omgifvande världen; eller kanske rättare
uttryckt: de äro invånare hvar i sin af de tre världar, i hvilka
människan samtidigt lefver.
Kroppen utgör en del af den s. k. sinnevärlden; själen
lefver i en värld, där tankar äro de högsta verkligheterna, och
andens tillvaro torde vi få fatta såsom ett lif i samklang med
världsalltets högsta lagar, oberoende af tid och rum med deras
växlande former.
Det är gifvet att, likasom kulturen åsyftar människans och
därmed släktets utveckling till att förverkliga sin bestämmelse,
så måste emot hvarje af människans omnämnda
hufvudprinciper jämte dess utvecklingsplan svara en särskild typisk art
af kultur. Därför kallas kulturen materiell, intellektuell eller
andlig, allt efter som hon går ut på att tillgodose kroppens,
själens eller andens kraf.
Gifvetvis måste den konsekventa materialismen, som
förnekar tillvaron af både själ och ande, nöja sig med en ensidigt
materiell kultur. Det är emellertid tydligt, att en dylik
åskådning med däraf präglad ensidig kultursträfvan skall, på samma
gång hon i kraft af all kulturs väsen tvingar människorna att
arbeta tillsamman, likväl hos dem alstra inbördes hänsynslös
själfviskhet, afund och hat, särskildt klasshat. I ett samhälle,
där en dylik kulturprincip blir förhärskande, skola allt mera
ohöljdt framträda förvärfsbegär, njutningslystnad och osedlighet
samt själfmorden i samma mån varda talrikare, under det att
grunden för all sann, organisk kultur: solidaritetstanken, allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
