Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Ismar och Reva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227:
TJUGUSJETTE KAPITLET.
Ismar och Reva.
Som Reva ej visste af sin fars inbjudning, blef
hon troligen mycket förvånad, ehuru hon icke
visade det, då hon såg, hvem hennes far så ovanligt
lifligt samtalade med.
I början var hennes sätt litet tvunget,
åtminstone föreföll det mig så. Hennes stolta sinne var
ännu upprördt vid minnet af det tvång, hennes
aldrig förr fängslade lockar varit underkastade.
Men det tvungna i hennes sätt försvann snart
under inflytande af hennes af naturen glädtiga
sinnelag och hennes tacksamhet för det nöje, jag tycktes
hafva gjort hennes far. I sjelfva verket kunde
ingenting hafva säkrare förvissat mig om hennes
ynnest.
Då Hulmar omtalade för Reva den källa till
upplysningar, han nyss upptäckt, gick hon med
förtjusning in på hans plan att afsluta det länge
uppskjutna arbetet. Hennes anmärkningar om
nödvändigheten att skrifva om hela första delen, vittnade
om förvånande kunskaper i ett ämne, som hos oss
icke anses vara särdeles lockande för qvinnan.
Man måste imellertid komma ihåg, att mycket inom
vetenskapens område, som nu betraktas som
någonting svårt, förvandlats till enkla satser och ingått
i elementarundervisningen.
"Men du, Reva, är icke så lycklig, som jag
varit i dag."
"Hur så?" frågade hon, synbarligen utan att
förstå, hvad han syftade på, men märkande, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
