Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ANDRA KAPITLET. Magelhaens sund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att på den motsatta sidan Patagoniens berg — jättelika, dystra och
kala — förtonade i fjärran.
Tidigt nästa morgon voro vi åter på väg med refvade segel,
men meningen med detta förstod jag icke då. Kapten Miles hade
emellertid seglat här förr och visste hvad som var att vänta, ehuru
det knappt var någon vind utan nästan stiltje.
Jag lutade mig öfver relingen och beundrade de vackra
klipporna i närheten af oss och det klara vattnet, som skimrade så blått,
då jag plötsligt blef störd af ett rop från Mikael.
»Håll dig fast i riggen, Jack!» skrek han.
Utan att fråga efter anledningen till denna uppmaning rusade
jag till mesanmasten och höll mig fast. Detta var knappt gjordt,
förrän hafsytan förändrades som genom ett trollslag. Då stormbyn
nådde fartyget, vräktes det våldsamt åt ena sidan, och jag trodde ett
ögonblick, att det skulle kantra. Det knakade i masterna, och jag
väntade, att de skulle gå öfver bord, men efter en stund hade
stormbyn gått förbi, och Pizarro reste sig åter. Den enda olycka, som
hände, var, att en hög tallrikar, som stewarden bar till köket,
krossades i spillror.
Det besynnerliga i saken var, att hafvet knappt en half mil akter
om oss låg fullkomligt lugnt, under det att vi voro utsatta för
stormbyn, och att hafvet, så snart den passerat, åter blef stilla. Det hela
var öfver inom några få minuter.
På eftermiddagen samma dag, när jag satt på akterdäck och
läste, hörde jag lätta steg bakom mig, och strax därefter lades ett par
mjuka händer öfver mina ögon, under det att en barnslig röst
frågade: »Gissa, hvem det är?»
»Det är inte svårt att göra, kära Daisy», svarade jag och tog
skrattande bort de mjuka händerna samt drog den lilla ljuslockiga
flickan till mig. »Hvad har du gjort hela eftermiddagen?»
»Hållit mor sällskap», sade Daisy allvarligt; »hon var så rädd
för stormen, och jag har sett efter henne.»
Jag böjde mig ned för att dölja ett leende, ehuru jag visste, att
Daisys ord, hur orimliga de än ljödo, hade en god portion sanning
i sig. Hon var i flera afseenden ett märkvärdigt barn och till
karakteren helt olik modern. Fru Revel var en mycket behaglig kvinna,
men svag och vankelmodig, då däremot den lilla Daisy var själfva
hurtigheten. Fru Revel kunde under flera dagar hålla sig inne i hytten
under stilla gråt och klagan öfver förlusten af sin make, och vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
