Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ANDRA KAPITLET. Magelhaens sund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att jag inte kunde hjälpa mig själf. Jag iick kramp, och om inte du
varit, hade jag drunknat.»
Daisy stirrade på mig ett ögonblick och brast så ut i våldsam
gråt, hvarpå hon knäböjde bredvid mig och slog armarna om halsen
på mig.
»O, du käre gamle Jack! Jag är så glad», snyftade hon. »Hur
kunde jag springa bort och lämna dig! Du tyckte väl, att jag var
bra ovänlig.»
»Tvärtom», sade jag skrattande. »Jag trodde, att du tog till
fötter, för att jag icke skulle öfverväldiga dig med tacksägelser, ehuru
jag undrade på hvarför du skulle lämna ditt goda verk halfgjordt i
stället för att dra mig i land. Se så», fortsatte jag, då hon icke
upphörde att snyfta, »torka dina ögon! Tycker du inte, att vi haft
nog med saltvatten?»
Daisy log genom tårarna. »Ja, nu går det an att skämta», sade
hon, »men hvad skulle jag ha gjort, om jag låtit dig drunkna?»
»Men det gjorde du inte, så det är ingenting att gråta åt», sade
jag. »Vi räddade hvarandra, och låt oss tacka Gud, som vakade
öfver oss båda! Och nu, då mina ben äro nästan bra igen, skall jag
springa i kapp med dig till udden, som du föreslog, ty jag behöfver
verkligen bli varm. Nu springa vi!»
Vi sprungo fram och tillbaka i skymningen, tills vi slutligen
flämtande kastade oss ned på sanden för att hvila.
»Hvad skola vi göra, om de inte finna oss?» frågade Daisy.
»Skola vi stanna här hela natten?»
»Jag tänker det», svarade jag, »såvida vi inte kunna fånga de
där lamadjuren, som vi talade om, och rida efter fartyget. Men
troligtvis ha de kastat ankar nu, och det kan inte dröja länge, innan
de sakna oss. Båten är nog strax här. Låt oss springa igen, ty jag
börjar åter frysa.»
Och så bar det af med oss under lek och skratt, som om vi
icke hade det minsta bekymmer i världen, då Daisy plötsligt uppgaf
ett jublande hurra, och när jag vände mig om, såg jag Mikael komma
pulsande i vattnet. Han hade hoppat ur båten, som osedd af oss
närmat sig stranden, för att springande hinna fortare fram till oss.
»Ni ha då icke drunknat!» utropade han, i det han tog Daisy
i famnen och kysste henne. »Vi ha varit så oroliga öfver er. Ni
må tro», fortsatte han och svepte en stor kappa omkring Daisy,
under det jag aflöste en af matroserna och satte mig vid årorna, »att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
