Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TREDJE KAPITLET. En storm och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon var, och icke såg Daisy bredvid sig, började hon skrika förfärligt
och skulle ha kastat sig i vågorna, om icke ett par af karlarne med
våld hindrat henne därifrån. Under tiden ägde en liten tvist i all
vänlighet rum mellan kaptenen och mig.
»Gå ner, ni», sade jag, »så skall jag räcka ned barnet.»
»Ni först», sade han beslutsamt. »Jag måste vara den siste,
som lämnar fartyget.»
»Det är bara känslofullt prat», svarade jag, »och sådant ha vi
inte tid att ägna oss åt nu. Jag har längre armar än ni och kan
därför hjälpa flickan bättre.»
»Kanske det är förståndigast», sade kaptenen och hoppade utan
vidare ned i båten.
»Nu, Daisy, liten», sade jag, »får du inte bli rädd. Det är
gjordt på en minut.»
»Jag är mycket rädd, Jack», svarade den lilla flickan, »men jag
skall hålla mig stilla och göra, som man säger åt mig.»
»Det är en snäll liten flicka», sade jag och gjorde fast repet
under armarna på henne. »Klart!» skulle jag just ropa, då tungan
tycktes stelna i munnen på mig, och jag blef så förskräckt, att jag
så när släppt Daisy i hafvet.
Det hela hade händt inom ett ögonblick. Båten gungade upp
och ned, och Mikael höll med båda händerna i repet, med hvilket
den var fastgjord vid fartyget, under det att kaptenen och herr Wood
stodo beredda att ta emot Daisy. Plötsligt sträckte Burke, som stod
närmast Mikael, ut vänstra handen. Det var någonting, som blänkte
i den, och innan någon kunde fatta hans afsikt eller var i stånd att
hindra honom, skar han ett par snitt i repet med sin slidknif. I
nästa ögonblick drogs han ned i båten af kaptenen och herr Wood.
Och medan jag stod och stirrade med Daisy i famnen, rycktes
båten lös af vågsvallet. En fruktansvärd förvirring uppstod bland
besättningen, men samtidigt som de sista trådarna sprungo af, såg
jag Mikael bereda sig att taga ett språng, och då båten dansade
bort på vågorna, var han uppe på däck bredvid mig, under det att
han ropade: »Jag är hos dig, Jack!»
Jag gick mot honom och tryckte hans framsträckta hand. Mitt
hjärta var för fullt, för att jag skulle kunna tala.
»Den nedrige skurken!» utbrast Mikael och skakade knytnäfven
i riktning mot båten. »Hade jag inte rätt, när jag sade, att han inte
var född att drunkna?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
