Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FJÄRDE KAPITLET. I fjärran land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
världen. Hvilken härlig syn det var! Höjderna kring stränderna voro
skogklädda ända ned; de otaliga lustbåtarna glänste med sina hvita
segel. Jag skall aldrig glömma denna härliga morgon, då jag för
första gången såg Sidneys hamn, och jag kunde icke låta bli att säga
till Mikael, som stod bredvid mig och äfven njöt af den storartade
taflan: »Sannerligen börjar jag inte känna mig glad öfver att vi ledo
skeppsbrott.»
»Jag tänkte mig det, att ni skulle spärra upp ögonen», sade
Silas Dodd, som händelsevis hörde min anmärkning, då han gick
förbi. »Men vänta tills ni komma i land, och om de då inte vilja
krypa ur hufvudet på er, vill jag inte vara holländare.»
William Penn bogserades till kajen, och vår längtan att känna
fast mark under fötterna var så stor, att landgången knappt var
utlagd, förrän Mikael och jag underrättade kaptenen om vår afsikt att
göra en utflykt i staden.
»Det är bra», sade han, »gör som ni vill. Jag skall själf gå i
land om ett par timmar. Ni kan gå och titta på parken och
botaniska trädgården. Ni behöfver inte vara oroliga för att gå vilse, så
länge ni frågar er för.»
Sedan vi gjort oss så fina som möjligt, skulle vi just gå i land,
då kaptenen kom och ropade oss tillbaka.
»Jag kom att tänka på en sak», sade han, »och det är, att ni
kanske borde säga farväl åt den lilla flickan, innan ni går.»
»Säga farväl till Daisy?» frågade jag. »Hvarför? Träffa vi inte
henne här, när vi komma tillbaka?»
»Jag tror inte det», svarade kaptenen. »Jag tycker, att fru Soames’
förslag inte är så tokigt, och Daisy går nog in på det. Ser ni,
gumman, hustru min, har någon sorts kusin eller något dylikt på ett
ställe, som heter Paramatta, omkring femton mil [1] uppför floden,
och hon säger, att hon tänker bege sig dit och ta flickan med sig.
Det skall göra henne godt, ser ni. Ombyte af luft och allt sådant där.»
»O, men det är synd, kapten», sade Mikael. »Tösen skulle
nog tycka om att få se staden, och vi tänkte nästan ta henne med
här omkring, innan vi anträda vår resa.»
»Det är nog bäst, att det blir så, som min hustru räknat ut
det. Ni låter flickan följa med henne till Paramatta och kan fara och
hälsa på henne om några dagar, under hvilken tid hon hunnit vänja sig
att vara af med ert sällskap, och då blir det inte svårt för er att resa.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
