Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ÅTTONDE KAPITLET. Yoollong erabadiong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Naturligtvis var det endast min mening att skrämma honom,
och det hade jag gjort med stor framgång, men den lilla
öfverraskning jag lämnat åt Karagoro, utsträcktes till hela hans stam, ty alla
flydde under vilda rop, så fort benen förmådde bära dem.
Och nu gjorde jag något mycket dumt. Om jag stannat kvar
helt lugnt bland buskarna, hade vildarna varit okunniga om hvar jag
fanns och att jag var ensam, och de hade utan tvifvel fortsatt sin flykt;
men så snart de tagit till benen, gjorde jag detsamma, och lämnande
mitt skydd, sprang jag i motsatt riktning.
I detta ögonblick vände Karagoro, som sprungit efter sina
kamrater, sig om, och när han på grund af min flykt förstod, hur landet
var beläget, ropade han åt sina kamrater att stanna. Ögonblicket
därefter förstod jag af deras förändrade rop, att de förföljde mig.
Jag skyndade framåt, men vägen var ojämn, de barfotade
kri-garne bakom mig vunno på mig, och snart hörde jag ett spjut
hvina efter mig.
Jag såg mig om och varseblef, att Karagoro stod i begrepp att
kasta ett nytt spjut. Ett stort gummiträd växte strax framför mig,
och jag skyndade bakom det, just som spjutet kom hvinande och
borrade sig djupt in i den mjuka barken.
»Ett ögonblick senare och jag hade varit genomborrad», tänkte
jag och laddade om min bössa. Åter kom ett spjut hvinande,
ämnadt åt min arm, som jag oförsiktigt blottställt, när jag laddade.
Det passerade så tätt intill mig, att jag ofrivilligt hoppade åt sidan
och sålunda blottställde mig, hvarvid en hel skur af spjut kom
hvinande. Men jag hann i tid tillbaka bakom trädet, och spjuten
susade förbi utan att skada mig.
Åtskilliga af infödingarna lämnade nu dalgången och började
klättra uppför sluttningen med den tydliga afsikten att ansätta mig
bakifrån; under tiden stod Karagoro, som var högligen förtjust öfver
utsikten att få hämnas de oförrätter han lidit, med spjutet färdigt
att genomborra mig i samma ögonblick, som jag skulle bli nödsakad
att visa mig.
»Det här duger inte», tänkte jag; »jag måste på ett eller annat
sätt afleda uppmärksamheten från mig.» Och det gjorde jag. Jag
siktade lågt och afsköt den ena pipan mot Karagoro och den andra
mot en annan inföding, som skilt sig litet från kamraterna på
sluttningen. Det var för långt håll för att jag skulle kunna göra
dem någon egentlig skada, men haglen pepprade deras bara ben och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
