Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TIONDE KAPITLET. Guldfeber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
funderar ut, hvad som bör göras. Låt oss nu gå tillbaka till näsduken!
Sanden bör vara torr nu.»
Vi återvände till floden, och Ben skakade omsorgsfullt den
svarta sanden från näsduken i handen och blåste försiktigt på den.
Alla lättare jordpartiklar frånskildes, och omkring så mycket guldsand
var kvar i hans hand, att det kunde täcka bottnen af en fingerborg.
»Där se ni», sade Ben belåten. »Inte tar det sig lika bra ut
som Daisys klimpar, men det visar, att jorden är full af guld och
att det lönar sig att vaska ut det.»
Vi voro alla upptagna af att undersöka guldet, då ett utrop
från Daisy kom oss att se upp. En ryttare i full galopp svängde
i detsamma förbi klippan vid kröken af floden och styrde litet till
vänster om oss.
»Jag undrar, hvem det där är?» sade Ben. »Han sätter i väg
som Jehu. Jag hoppas, att han inte får syn på oss.»
Men just då vände sig främlingen om i sadeln, och när han
märkte oss, styrde han hästen emot oss.
»Å», sade Ben, »han har sett oss. Låt mig föra ordet nu,
gossar!» Medan han talade, kastade han näsduken öfver den lilla
högen af guldklimpar, som låg bredvid gropen.
När främlingen kom fram till oss, höll han in sin häst. Han
såg sig därefter omkring och märkte det uppryckta trädet och
muggen, som låg på stranden.
»Hvem är ni?» frågade han befallande och såg skarpt på Ben.
»Ja, samma fråga kan jag göra er», svarade Ben och
återgäldade blicken.
Ryttaren såg sig åter omkring, märkte resterna af vår måltid
och den slumrande Uf och bytte om ton.
»Jag ber om ursäkt», sade han. »Det var inte min mening
att vara ohöflig; och eftersom ni frågar efter mitt namn, så är det
Edmund Hargreaves.»
Han lyfte på hatten, bugade sig artigt och fortsatte:
»Ni tycks ha letat efter guld? Är det inte så, om jag får fråga?»
Ben besvarade allvarligt hans hälsning och lyckades dölja sin
öfverraskning öfver främlingens skarpa iakttagelseförmåga. »Ni får
gärna fråga», svarade han lugnt, »men jag vet inte, med hvilken rätt
ni väntar att få ett svar.»
Hargreaves skrattade.
»Den enda rätt jag har», svarade han, »är en mans, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
