Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TOLFTE KAPITLET. Uf visar sig vara en bra karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vårt.) »Guldet ligger säkert, och till och med om någon visste, hvar
vi gömt det, skulle han inte kunna ta det utan att väcka oss. Och
låt mig nu sofva i fred!»
Denna gång förblef Mikael tyst, och Ben och jag föllo i djup
sömn, lämnande honom åt hans funderingar.
Som jag förut nämnt, sofver jag mycket tungt, men mellan tu
och tre på morgonen blef jag halft medveten om ett förfärligt väsen.
Jag lyssnade till det helt liknöjdt utan att öppna ögonen, men då bullret
tilltog, blef jag så småningom vaken och uppmärksam. Långt borta
nedåt floden till var det någon, som ropade på hjälp af alla krafter.
Det var tyst ett ögonblick, hvarefter ett par skott lossades, och sedan
stördes nattens stillhet åter af rop på hjälp.
»Hvad kan nu stå på?» utbrast jag och satte mig upp. »Ben!
— Micky! Hör ni? Vakna!»
Men jag fick intet svar, och under tiden fördubblades ropen,
ehuru de tycktes komma längre bort ifrån än förut.
»Det är någon, som tycks vara i stor nöd», tänkte jag. »Vi
borde gå och hjälpa. — Ben, vakna!» ropade jag och sträckte ut
handen för att ruska på honom, men till min stora förvåning var
hans plats tom.
»Micky!» ropade jag, »vakar du än?»
Icke heller nu fick jag något svar, och därför sträckte jag mig
ut ur vagnen och tittade ut.
Himmeln var delvis höljd af moln, genom hvilka månen spred
ett svagt skimmer, men jag kunde icke se ett spår af mina kamrater.
Ropen hördes fortfarande men blefvo antingen svagare eller kommo
från längre afstånd. Riktningen, i hvilken de hörts, tycktes också
något olika.
»Jag undrar, hvar de äro», tänkte jag och stirrade ut i natten.
»De ha bestämdt gått för att ta reda på anledningen till skriken.
Jag skall följa dem. — Men se där komma de.»
Just som jag tänkte hoppa ned på marken, märkte jag två
gestalter, som sprungo fram mot vagnen från motsatta sidor, och som
jag naturligtvis trodde, att det var mina kamrater, väntade jag, tills
de kommo fram.
Men då de närmade sig, såg jag, att det icke var Mikael och
Ben. Innan jag hann röra mig, voro de framme vid vagnen, kröpo
under densamma och började dra bort lådan, som täckte gropen,
där guldpåsen var gömd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
