Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FEMTONDE KAPITLET. Striden på Booroowong
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig på. Under tiden hade karlarna vid bakdörren lämnat sin post
och skyndade uppför stegen till loftet, så att nu kom det tre på
hvar och en af oss.
Loftet fylldes med rök, och skott smällde i alla riktningar, då
Reid, som fikade efter ett tillfälle att komma åt Ben, ropade: »Skjut
inte, gossar! Ni kunna lätt skjuta hvarandra af misstag. Begagna
knifvarna!»
Jag lydde vinken, drog min knif och stötte så vildt till höger
och vänster om mig, att mina motståndare gåfvo efter litet och jag
fick andas ut.
Det var en lycka, att detta hände just nu, ty jag fick se, hur
Mikael låg på golfvet med en skurk öfver sig, hvilken höjde knifven
för att stöta till.
Med ett högt rop kastade jag mig emot karlen men riktade
hugget orätt, då han vände sig om mot mig för att möta anfallet.
Jag föll därför öfver honom, hvarvid han förlorade jämvikten, så
att Mikael fick tid att höja sin revolver och skjuta honom genom
hufvudet.
När jag höll på att resa mig upp, aflossade Reid ett skott mot
mig. Kulan slet upp köttet i ryggen på mig, smärtan gjorde mig
halfgalen, och vrålande som en sårad tjur, såg jag mig omkring
efter ett offer.
Ben slog en karl, som höll fast honom i benen, med pistolkolfven
i hufvudet, så att han släppte sitt tag med en vild ed, hvarvid Ben
rusade mot Reid och grep honom i strupen. Jag fick se Mikael störta
till golfvet med handen tryckt mot hjärtat, och utom mig af raseri,
då jag såg detta, rusade jag på den karl, som utdelat hugget, och högg
efter honom med knifven. Den träffade midt i bröstet men tycktes
endast ha rispat honom, ty han ryggade blott tillbaka och gaf eld på
mig. Han sköt bom, men då jag åter rusade på honom, slungade han
vapnet mot mig med en svordom. Det träffade mig i pannan med
sådan styrka, att jag snurrade rundt och föll till golfvet rakt på en
skurk, som trots ett djupt sår i pannan, ur hvilket blodet flöt, kröp
fram mot mig med lyftad knif. Min egen tunga knif, som jag höll
stadigt i handen, föll samtidigt med mig, och som karlen låg
utsträckt under mig, trängde det långa knifbladet, påverkad af min
kroppstyngd, genom bröstet på honom och naglade honom fast vid
golfvet.
Det var Burke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
