Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - SEXTONDE KAPITLET. Firman Revel & Komp. upplöses
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller kanske redan innan ni kom fram, ty ni kunde naturligtvis inte
möta honom, eftersom ni höll er så mycket åt sidan.»
»I alla fall», inföll fru Soames otåligt, »var han där, det gör
detsamma, när han begaf sig af. — Fortsätt, liten! Du trodde ju,
att det var Jack?»
»Ja», fortsatte Daisy, skrattande åt fru Soames’ ifver; »först
trodde jag, att det var Jack men sedan —»
»Insåg du, att det inte kunde vara det», inföll fru Soames viktigt.
»Ja», fortsatte Daisy, »när jag tänkte på saken, var jag säker,
att det inte kunde vara du. Omkring femtio steg framför mig voro
några höga klippblock, öfvervuxna med träd och buskar, och utan
att se mig om sprang jag dit och gömde mig under en buske, som
växte bredvid den högsta klippan. Naturligtvis visste jag inte, om
man sett mig, men hoppades det bästa.»
»Naturligtvis», afbröt fru Soames. »Nå, min pulla, karlen kom
till klipporna.»
»Han kom till klipporna», sade Daisy, »och satte sig till min
förskräckelse på en stor sten och började stoppa sin pipa. Det var
ändå en tröst att tänka, att han inte sett mig, ehuru jag inte hade
den aflägsnaste aning om hur jag skulle kunna komma därifrån,
medan han var kvar. Jag vågade knappt andas af fruktan, att han
skulle höra mig.»
»Det kunde ju ha varit en vän», sade jag.
»Det kunde det ha varit», medgaf Daisy. »Jag tänkte på det
men ansåg det bäst, att jag höll mig fullkomligt stilla.»
»Ja, så var det, så var det», sade fru Soames med en
förebrående blick på mig.
»Det visade sig snart, att det inte var en vän», återtog Daisy,
»ty när han tändt pipan och dragit några bloss, höjde han hufvudet
och gjorde så här.»
Nu härmade Daisy spofvens skrik så bra, att Uf fnyste af
förtjusning. Det var det första han tydligt förstått sedan samtalets
början.
»Jag förstod, att det måste vara en signal», fortsatte Daisy, »ty
den, som hjälpte till att binda Jack, hade gjort på samma sätt. Och
det var det också, ty efter en stund besvarades skriket på långt håll.
Mannen fortsatte att röka och upprepade då och då signalen, och
svaret hördes hvarje gång närmare, tills sex karlar slutligen kommo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
