Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
råd; han hade till och med riktigt fast föresatt sig det. Men
när han sett brodern och hört hans samtal med professorn och nu
hörde den omedvetet nedlåtande ton, i vilken brodern frågade om
lantbruket (godset, som tillhört deras mor, hade icke blivit
skiftat, och Ljevin skötte det för bådas räkning) då kände han, att
han icke skulle kunna förmå sig till att tala med brodern om sin
avsikt att gifta sig. Han hade en förkänsla av att brodern icke
skulle se saken så, som han själv önskade.
”Nå, hur går det med er kretsförvaltning?” frågade Sergei
Iva-novitsj, som intresserade sig mycket för denna institution och
tillskrev den stor betydelse.
”Jag vet verkligen inte ...”
”Är du då icke längre medlem av förvaltningen?”
”Nej. Jag har avgått”, svarade Ljevin. ”Jag går icke längre
på sammanträdena.’
”Det var ju skada!” svarade Sergei Ivanovitsj och rynkade
pannan. För att rättfärdiga sitt handlingssätt började Ljevin omtala,
hur det gick till på dessa sammanträden i hans krets.
”Ack ja, så är det ju alltid”, avbröt Sergei Ivanovitsj honom.
”Vi ryssar äro alltid sådana! Kanske är det också ett riktigt gott
drag i vår karaktär, att vi har blick för det, som är bristfälligt hos
oss. Men vi uppfatta dessa brister alltför illa och finna nöje i en
ironisk kritik, som hos oss alltid ligger redo på tungspetsen. Jag
vill endast säga dig, att om man förlänade ett annat europeiskt
folk — tyskar och engelsmän — de rättigheter, med vilka vår
lantliga självstyrelse är utrustad, skulle dessa folk på grundvalen
av dessa rättigheter uppresa sin frihets byggnad — men vi skratta
endast och göra narr.”
”Men vad är att göra?” svarade Ljevin smått skuldmedvetet.
”Det var mitt sista försök. Och jag hade gripit mig an med det
av hela mitt hjärta. Jag kan inte mer. Jag är oförmögen därtill.”
”Oförmögen därtill är du ej”, sade Sergei Ivanovitsj. ”Felet är,
att du ser saken från orätt synpunkt.”
”Ja, kanske”, svarade Ljevin i betryckt ton.
”Vet du redan av att vår bror Nikolai åter är här?” Denne
Nikolai var Konstantin Ljevins äldre riktiga bror, Sergei
Ivano-vitsjs styvbror, en avsigkommen människa, som redan förslösat
nästan hela sin förmögenhet, umgicks i de allra sämsta kretsar och
blivit osams med sina bröder.
”Vad säger du?” utbrast Ljevin förskräckt. ”Hur vet du det?”
”Prokofi har sett honom på gatan.”
”Här i Moskva? Var är han? Vet du det?” Ljevin sprang
upp från stolen, som om han genast ville skynda till Nikolai.
”Jag ångrar redan, att jag sagt något till dig därom”, svarade
Sergei Ivanovitsj och ruskade på huvudet över den yngre broderns
upprörda sinnesstämning. ”Jag har låtit inhämta upplysningar om
var han bor, och skickat till honom växeln, som han utfärdat till
den där karlen Trubin och som jag inlöst. Här är hans svar.”
Sergei Ivanovitsj tog en papperslapp, som låg under brevpressen,
och räckte den till brodern. Denne läste följande, som var skrivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
