Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen - Tjugutredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beslutsamt in till honom. Då hon kom in i hans arbetsrum, satt
han i sin uniform, förmodligen redo att bege sig av, vid ett litet
bord, mot vilket han stödde armbågen och stirrade dystert rätt
framför sig. Hon såg honom förr än han henne, och hon sade sig,
att han tänkte på henne.
Då han fick se henne, ville han först resa sig upp, men kom
sedan på andra tankar. Så blev han blodröd i ansiktet, något som
Anna aldrig förr sett hos honom, reste sig hastigt upp och gick fram
till henne, varvid han icke såg henne i ögonen, utan riktade blicken
mot hennes panna och hår. Han fattade hennes hand och bad henne
taga plats.
”Det gläder mig mycket, att ni kommit”, sade han, i det han
tog plats bredvid henne. Han ville uppenbarligen fortsätta att tala,
men kom av sig. Han började flera gånger att tala, men hejdade
sig alltjämt. Då hon förberett sig till detta sammanträffande, hade
hon visserligen med avsikt sökt intala sig, att han var en föraktlig
människa och bar hela skulden, men nu visste hon dock ej, vad hon
skulle säga till honom, och det gjorde henne ont om honom.
Följaktligen varade tystnaden tämligen länge.
”Mår Sergei bra?” frågade han och tillade, utan att invänta
svaret: ”Jag kommer inte hem till middagen i dag och måste
genast åka bort.”
”Jag ville resa till Moskva”, sade hon.
”Nej, ni gjorde rätt, mycket rätt i att komma hit”, sade han
och tystnade åter.
Då hon såg, att han icke var i stånd att börja uppgörelsen, så
började hon själv.
”Alexei Alexandrovitsj”, sade hon, i det hon såg på honom och
icke slog ned ögonen inför hans på hennes frisyr riktade blick.
”Jag har förgått mig, jag är en dålig kvinna, men jag är alltjämt
densamma som jag var, densamma som då jag gav mig tillkänna
för er, och jag har kommit hit för att säga er, att jag icke kan
ändra det.”
”Jag har icke frågat er därom”, svarade han och såg henne
plötsligt i ögonen med en fast, hatfull blick. ”Jag har även förutsatt
det.” Vreden förhjälpte honom uppenbarligen till att åter komma
i full besittning av sina själsförmögenheter. ”Men det, som jag
den gången sade er och sedermera skrivit till er”, fortsatte han
med sin höga, skarpa röst, ”det upprepar jag nu för er, nämligen
att jag icke är förpliktad att veta detta. Jag ignorerar det. Icke
alla hustrur ha, liksom ni, den godheten att skynda sig att göra sina
män ett sådant angenämt meddelande. Jag skall ignorera det så
länge världen icke vet något därom, så länge mitt namn icke är
fläckat, och därför inskränker jag mig till att meddela er, att vårt
förhållande måste bli detsamma, som det alltid varit, och att jag endast
i det fall, att ni komprometterar mig, ser mig nödsakad att tillgripa
erforderliga mått och steg för att skydda min heder.”
”Men förhållandet mellan oss kan icke vara av [-samma-] {+sam-
ma+} slag som hittills”, började Anna skyggt och såg för-
skräckt på honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
