Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - Fjortonde kapitlet - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom på egendomen. Denna känsla var nu ännu starkare än förut;
ännu mindre än förr kände han sig i stånd att förstå dödens
egentliga väsen, och dess oundviklighet föreföll honom ännu
fruktansvärdare. Men tack vare hans hustrus närhet bragte denna känsla
honom nu icke till förtvivlan, ty trots denna anblick av döden
insåg han nödvändigheten av att leva och älska. Han kände, att
kärleken räddade honom från förtvivlan och att kärleken till följd av
den hotande förtvivlan blev ännu starkare och renare.
Knappast hade dödens olösta hemlighet försiggått för hans ögon,
förrän en ny, lika gåtfull hemlighet uppstod framför honom, som
uppmanade till liv och kärlek.
Läkaren konstaterade riktigheten i det antagande, som han i
stilhet hyst i fråga om Katja: hennes illabefinnande härledde sig
därav att hon var i grossess.
Femtonde kapitlet.
Alexei Alexandrovitsj hade glömt grevinnan Lydia Ivanovna,
men hon hade icke glömt honom. I detta det svåraste ögonblicket
av hans ensamhet och förtvivlan besökte hon honom och trädde
oanmäld in i hans arbetsrum. Hon fann honom sittande vid bordet
med huvudet stött mot båda händerna.
”J’ai jorcé la consigne”, sade hon, i det hon med snabba steg
trädde fram till honom. Sinnesrörelsen och den snabba gången
gjorde henne andfådd. ”Jag har hört allt, Alexei Alexandrovitsj,
min vän”, fortsatte hon, tryckte med båda händerna hans hand
och såg på honom med sina vackra, svärmiska ögon.
Alexei Alexandrovitsj reste sig upp med mörk min och drog,
sedan han frigjort sin hand, fram en stol åt henne.
”Behagar ni, grevinna? Jag tar icke emot, därför att jag är sjuk”,
sade han med darrande läppar.
”Min vän”, sade grevinnan Lydia Ivanovna ännu en gång, utan
att vända blicken ifrån honom, och plötsligt drogos innersidorna
av hennes ögonbryn upp så, att de bildade en triangel i pannan,
varigenom hennes gula, osköna ansikte blev ännu fulare. Men Alexei
Alexandrovitsj kände, att hon hade medlidande med honom och var
nära att brista i gråt. Och då blev även han rörd, fattade hennes
mjuka hand och kysste den upprepade gånger.
”Min vän”, sade hon, men hon var så rörd, att rösten icke
ville lyda henne. ”Ni får icke överlämna er så helt och hållet åt
er sorg. Ert lidande är stort, men ni måste finna tröst.”
”Jag känner mig tillintetgjord, förkrossad, jag är icke längre
människa”, sade Alexei Alexandrovitsj. Han släppte hennes hand
men blickade alltjämt in i hennes ögon, som stodo fulla av tårar.
”Min belägenhet är så fruktansvärd just därför att jag
ingenstädes, icke heller inom mig själv, finner ett stöd.”
”Ni skall finna ett stöd, men sök det icke hos mig, ehuru jag
ber er tro på min vänskap”, svarade hon med en suck. ”Vårt stöd
är kärleken, denna kärlek, som Han kvarlämnat åt oss. Hans börda
är lätt”, sade hon med denna hänförda blick, som Alexei
Alexandro-390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
