Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kreutzersonaten - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi genomlevde en vinter, och under den följande
vintern tillkom ett förhållande, som, fastän ingen
ännu lade märke till det och det syntes
betydelselöst, dock var av den beskaffenhet, att det gav
upphov till allt, som sedan tilldrog sig.
Hon var icke frisk och doktorn förbjöd henne
barnafödsel och lärde henne ett medel däremot.
Detta var mig vidrigt. Jag satte mig däremot, men
hon stod på sig med lättsinnig envishet, och jag
gav med mig. Det sista försvaret för vårt orena
leverne — barnen — hade därmed tagits bort, och
livet blev ännu mer vämjeligt.
Bonden, arbetaren behöver barn, och även om det
är svårt för honom att nära dem, tills de bli stora,
så äro de dock nödvändiga för honom, och därför
hava hans äktenskapsförbindelser berättigande. Men
vi, som redan hava barn, behöva icke ännu flera; de
betyda för oss blott onödiga bekymmer, utgifter,
ökning av arvingarnas antal, ja, en börda äro
de och så finns det ingen som helst ursäkt för vårt
orena leverne. Antingen befria vi oss med
artificiella medel från risken att få barn, eller också se
vi i barnen en olycka, en följd av oförsiktighet. Det
är ännu vidrigare. Det finnes intet försvar för vårt
leverne. Men vi äro moraliskt så djupt sjunkna,
att vi icke längre känna behov av något sådant.
Flertalet av våra dagars bildade hänger sig åt denna
last utan det ringaste samvetskval. De kunna icke
heller förnimma några samvetskval, eftersom det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
