Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kreutzersonaten - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förfärlig, ty hon blev så rädd, att hon inte ens orkade
gå ut utan bara sade:
— ’Vasja! Vad menar du? Vad är det med dig?’
— ’Ut!’ röt jag ännu kraftigare. ’Du kan göra
mig galen! Jag kan inte ansvara för vad jag gör!’
Jag hade givit fritt lopp åt mitt ursinne och berusat
mig därmed, och nu ville jag göra något ovanligt,
som skulle utmärka kulmen av mitt raseri. Jag
fick en fasansfull lust att slå henne, döda henne,
men jag visste, att det icke var tillåtet, och för att
likväl få ge utlopp för mitt raseri tog jag
brevpressen från bordet, ropade än en gång ’Ut!’ och slängde
den på golvet bredvid henne. Jag hade noga siktat
förbi henne. Då gick hon ut ur rummet men blev
stående i dörren. Jag tog då, så länge hon kunde
se det — jag ville just, att hon skulle lägga märke
till det — andra saker från bordet, en ljusstake och
ett bläckhorn och kastade dem på golvet, alltjämt
skrikande: ’Ut, ut! Jag ansvarar inte för mig
själv!’
Hon gick ut, och jag slutade genast upp. Om en
timma kom barnjungfrun in till mig och sade, att
min fru fått ett hysteriskt anfall. Jag gick ut till
henne. Hon grät och skrattade, var ur stånd att
tala och skakade i hela kroppen. Hon simulerade
icke utan var verkligt sjuk.
På morgonen, när vi hade försonats och jag
tillstod för henne, att jag var svartsjuk på
Truchatjefskij, blev hon inte alls förlägen utan brast ut i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
