Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kreutzersonaten - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är inte musiken över huvud något förfärligt? Vad
åstadkommer den inte? Och till vad ändamål
åstadkommer den sina verkningar? Man påstår, att
musiken verkar upplyftande på själen. Prat!
Osanning! Den verkar, verkar på ett förfärligt sätt —
jag talar om mig själv, — men absolut inte
upplyftande. Den varken lyfter eller sänker, men den
upprör sinnet. Hur skall jag förklara mig?
Musiken kommer mig att glömma mig själv och mitt
verkliga läge, den försätter mig i ett annat,
främmande läge. Jag tycker mig under musikens
inflytande känna, vad jag egentligen icke känner, förstå,
vad jag icke förstår, och kunna, vad jag icke kan. Jag
förklarar detta så, att musiken måste ha samma
verkan som gäspning och skratt. Jag är icke sömnig,
men jag gäspar ändå, när jag ser andra gäspa. Jag
har ingen anledning att skratta, men jag skrattar,
när jag hör andra skratta. Musiken försätter mig
med ens omedelbart i det själstillstånd, vari den
befann sig, som skrev stycket. Jag förenas i andanom
med honom, och tillsammans med honom försättes
jag ur den ena stämningen i den andra. Men varför
jag gör detta, vet jag icke. Han som skrev
exempelvis Kreutzersonaten — Beethoven —, han visste,
varför han befann sig i en sådan stämning. Denna
stämning hade förmått honom till bestämda
handlingar, och därför hade den för honom en mening,
men det hade den icke för mig. Därför upprör
musiken mig blott, men den för icke till något resultat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
