Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ivan Iljitj död - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom sista gången, så tycktes det mig, som om han
höll på att repa sig.
— Jag har inte varit hos honom alltsedan helgen.
Jag ämnade gå, men det ville inte bli av.
— Hade han någon förmögenhet?
— Ja, hans fru hade väl ett litet grand. Men bara
en obetydlig summa.
— Ja, nu måste man väl fara dit. Förfärligt
långt bort bodde de.
— Det vill säga långt bort från er. Från er
ligger allting långt bort.
— Han kan inte förlåta mig, att jag bor bortom
ån, sade Peter Ivanovitj med ett småleende åt
Schebek. Och de började samtala om de stora
avstånden i städerna och gingo att återupptaga
förhandlingarna.
Utom de genom detta frånfälle hos var och en
väckta funderingarna på vilka förflyttningar och
förändringar i tjänsten, som skulle kunna bliva
följden, framkallade just detta faktum, att en så nära
bekant dött, hos alla, som fingo höra därom, nu
liksom alltid en känsla av glädje över att det var
han och icke ”jag” själv, som dött.
”Jaså! Han är död. Men det är inte jag”,
tänkte eller kände var och en. De närmaste bekanta till
Ivan Iljitj, hans så kallade vänner, tänkte därvid
ofrivilligt även på, att god ton nu föreskrev dem en
del mycket tråkiga plikter, att fara på själamässa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
